Nära-tutt-upplevelse hos tandläkaren

Jag var hos tandläkaren i onsdags på kontroll. Min tandläkare hette Sandra och såg mer ut som en frisör än tandläkare. Hon pratade lika mycket som en frisör också. Hon småpratade av typen "Vad jobbar du med då? Är du ifrån stan? Använder du tandtråd?" och jag svarade så gott jag kunde med munnen fullproppad av verktyg och röntgenplåtar. (Hur tror tandläkarna att man ska kunna svara på småprat? Eller pratar de mest utan att lyssna bara för att slippa en påträngande, nervös tystnad?)

Sedan hände något galet. Tandläkare Sandra lyckades tappa något verktyg på andra sidan av mig där jag ligger nerfälld och gapande i tandläkarstolen med ett neonblått ljus som lyser upp hela fejset. Hennes reflex är självklart att kasta sig över mig för att fånga verktyget. Detta får följden att jag får hennes tuttar uppkörda i ansiktet. Hon lyckades fånga verktyget och drog sig hastigt upp och utbrast "Nämen ojsan!"

Där låg jag kvar och gapade med både uppspärrad mun och ögon, helt utan hjälp av verktyg. När hon sedan berömde mina tänder så mycket att jag nästan ville rodna började jag undra om det inte var så att hon stötte på mig. Men näe, tänkte jag sen. Så där säger hon säkert till alla som hon råkat trycka tuttarna i ansiktet på.

Kvartalsrapport

Livet rullar på. A och jag har varit tillsammans i över ett och ett halvt år. Shit vad tiden har gått fort. Att läsa bloggen från början känns som ett helt liv sedan. Då hade jag inte ens kommit ut för min familj, och inte för alla kompisar. Idag känns det väldigt främmande Jag kan inte tänka mig ett liv där mamma och pappa inte vet att jag är gay, och att jag ljuger för mina kompisar för att de inte ska få reda på vem jag är tillsammans med. Tänk att man smög så! Varför egentligen!?

Nu har jag jobbat på mitt första fasta heltidsjobb i snart fem månader. Jag har redan fått en praktikant och introducerar samtidigt en tjej som är nyanställd. Man kan inte längre skylla allt man inte kan på att man är "nyast på jobbet". Inte för att fem månader är särskilt länge, men ändå.

Jag älskar mitt jobb. Jag sitter på kontoret, springer på möten, planerar strategiska kommunikationsinsatser, skriver, ringer, analyserar, planerar, fikar, pratar, och fikar lite till. Sånt där som vuxna gör. Slutsats: Jag är vuxen nu. Chock: Är jag vuxen nu!? Insikt: Jag ÄR faktiskt vuxen nu. Inte bara vuxen som att man har ett jobb utan att man lever på ett helt annat sätt. Lite mer planerat och inte så impulsivt, galet och känslostormade.

Istället för att bara längta till helgen och nästa stora fest längtar jag efter mysiga hemmakvällar, rödvin, middagsbjudningar och parkeringsplats med motorvärmarstolpe. Och den där fantasin om små trippande barnfötter verkar snarare underbar än hysteriskt skrämmade. Fler och fler skaffar barn runt omkring oss, och fler bebisar är på väg. Man kan inte annat än att ryckas med i det här paradigmskiftet som så smått börjar göra sig synligt. Nu är det i och för sig lite svårare att bli på smällen när man är i en relation med dubbla uppsättningar ägg och noll spermier, så oavsett om småfotstrippande verkar mindre läskigt nuförtiden så trippar dom fortfarande runt många mil härifrån.

A åker till Manchester i helgen och jag ska vara ensam hemma. Förmodligen blir det till att hjälpa syster att flytta. Hon ska flytta in i en lägenhet två hus ifrån mig! Jag är så glad!

Jag får finfrämmande i jul!

Pratade med min vän T i förrgår. Hon mådde bra och hade precis börjat på sin nya tjänst och jobbade för fullt där nere i Jönköping. Det känns som år och dar sedan vi pluggade ihop här uppe. Men ändå går tiden så fort. Det är konstigt. Hursomhelst så pratade vi en stund och sedan avslöjade hon att hon kommer hit upp till Norrland i mellandagarna! Det ska bli så himla kul! Saknar henne massor!

Idag har jag suttit i möte precis hela dagen och pratat om hur vi på kommunikationsavdelningen där jag jobbar ska lägga upp vårt framtida arbete och hur vi ska dela upp ansvarsområden. Jag kommer troligen att bli ansvarig för events och direktmarknadsföring. "Ansvarig"...det låter så vuxet!

Mera naket tack!

I fredags var jag på finpartaj. Finpartaj som i "Klädsel: Kavaj". (Behöver jag tala om att jag sällan är en person som får fina inbjudningar med klädkoder? Jag är nöjd om jag får ett halv förståeligt T9-skrivet SMS med orden: "Fest! Ta med egen dricka!") Men nuförtiden är man ju en sån här som sitter på kontor och arbetar, och därför ibland får frottera sig med det fina folket i slips och kavaj. Det var intressant. Det delades ut fina priser, till bland annat årets marknadsförare (på lokal nivå, ska tilläggas) och andra saker. Jag vann i lotteriet och fick två teaterbiljetter så jag var mer än nöjd!

Jag fick förövrigt googla "Klädsel + Kavaj + för tjejer" för att ha en aning om vad jag skulle ha på mig. Klänning, kjol eller byxdress var det Wikipediska svaret. Glöm det, tänkte jag och hade på mig svarta brallor och en rutig topp som visade mycket tuttar. Väl på det fina partajet kunde jag strax konstatera att det var ett rejält underskott på tuttar överhuvudtaget. Däremot var det ett större överskott på män i åldern 50+. De tuttar som eventuellt fanns där var väl gömda bakom tillknäppta kavajjackor. Jag tror att jag syntes ganska bra.

Men ingen har väl tackat nej till lite naket förr, så vadå. Det bjuder jag på.

En människa i en annan människa

Min och sambons kompis H är gravid − det finns en människa i hennes mage! En livs levande alltså. Jag vet ju egentligen hur barn blir till och att de ligger och jäser i någons mage innan de kommer ut. Men när man ser det på så där nära håll verkar det ju helt surrealistiskt! Men nu har jag verkligen sett det! Svart på vitt dessutom på ett grumligt ultraljudsfoto som om man man vände det rätt visade ett litet huvud, en näsa och en tumme och om man vände det fel mest liknade en avlägsen och mystisk galax någonstans.

Hennes mage såg gravid och rund ut och jag till och med kände på den! Senast jag kände på en gravid mage var när jag boxade på insidan av min egen mammas, tror jag. Jag har inte träffat H på ett tag, och när jag klev in i lägenheten kände jag mig konstigt blyg på något sätt. Ungefär som att jag hoppades att magen skulle få ett bra första intryck av mig, eller som att jag var rädd för att förolämpa den på något sätt genom att råka säga något knäppt, eller fråga korkade frågor som alla andra frågar. Istället utbrast jag "cooolt!" och var sedan tyst och fånigt förbluffad.

Jag undrar hur pinsamt fascinerad och häpen jag kommer vara den dagen när barnet väl tittar ut... Jag har plockat fram Lennart Nilsson ur bokhyllan och trollbundet undersökt hur stor bebisen kan vara och vad den kan ha för sig där inne just nu. Jag måste erkänna att det faktiskt pirrar lite i min egen skaffa-barn-nerv...  

Lesbisk attack-chockering

Jag har ett eget kontor, med en egen röd snurrstol och det står en namnskylt på min dörr med mitt (rättstavade!) namn! Jag är överväldigad och känner mig som en "riktig" anställd personal! Det är ju vad jag är nu. Häftigt! Jag är ingen liten småstressad timvikarie-person-som-ingen-egentligen-vet-vad-hon-gör-där längre! Att byta jobb är det bästa jag gjort!

Idag har jag skrivit en intervju, varit med på fyra fotograferingar, suttit med som kommunikatör i en projektgrupp, layoutat en affisch, blivit plåtad själv, och lagat huvudet på ett plastskelett i naturlig storlek. Jag älskar mitt jobb!

Men jag är nog fortfarande så pass okänd på jobbet att folk ännu inte riktigt börjat viska om min sexuella läggning. Jag har än så länge inte fått några menande blickar när andra antagit att min "sambo" refereras till som en "han". Den senaste veckan har jag nickat och skjutit av några leenden när mina nya arbetskamrater undrar över saker som om jag och min "kille" kommer i från stan eller om "han" och jag bor ihop. Det är ganska lurigt att prata om någon utan att någonsin behöva använda ett personligt pronomen!

Till saken hör att jag inte direkt är någon som drar upp mitt privatliv och berättar att jag har sambo över huvud taget det första jag gör när jag träffar en ny människa. Men det verkar vara en väldigt viktig fråga för trevliga och nyfikna små tanter som mer än gärna berättar om sina karlar, katter, barnbarn och barnbarns husdjur. Jag känner inte att jag behöver berätta att jag är gay. Men samtidigt tänker jag ju inte dölja att jag är sambo med en tjej. Det är ju mitt liv, och det är jag stolt över. Men att berätta bara för berättandets skull är ju lite fånigt. Dessutom är det roligare att vänta in ett bättre läge för attack-chockeringen!

Hej nya liv!

Nu har jag väntat på besked om anställning sen i våras på mitt jobb. Men beskedet ska komma "nästa vecka" varje vecka. Jag höll på att bli bitter ett tag där i början på hösten, men sedan hände något fantastiskt. En marknadschef för ett visst företag ringde upp mig och ville träffa mig för en marknadsföringstjänst. Jag blev helt paff och travade dit utan att veta vad jag egentligen givit mig in på. Efter samtalet bestämde vi en ny träff med hennes chef och båda två var väldigt intresserade av att anställa mig. Coolt med tanke på att jag inte ens sökt tjänsten! Mina chefer på mitt nuvarande jobb fick reda på att jag eventuellt skulle bli erbjuden ett annat jobb och de ringde upp mig för ett möte.

Vi träffades och jag förklarade läget och bad dem att OM de vill anställa mig vill jag gärna ha ett besked. Jag kan inte vänta hur länge som helst. De förstod läget och lovade att snabba på. Tyvärr ringde företaget och sa att de fått nej till nya anställningar från sin Fack eftersom de nyligen tvingats avskeda folk. Så vips var den möjligheten borta. Men jag sa inget till mitt nuvarande jobb, utan hoppades att de ändå skulle skynda på med sitt beslut och kanske höja lönen i samma veva. Tyvärr verkade inte lite konkurrens skrämma dem och beskedet dröjde några veckor till. Jag insåg att de inte alls är så rädda för att tappa mig så det är lika bra att foga sig in i ledet och vara glad över de få antal timmar man ändå får jobba.

MEN. Då ringde en annan organisation och sa att de gärna ville träffa mig för en intervju. Först fattade jag inte vad det var, för det var så längesen jag skickade in ansökan. Men jag knatade iväg på intervjun några dagar senare. Jag gick mest för att det var den första regelrätta arbetsintervjun jag någonsin varit på. Det kändes lite spännande och jag hoppades att jag skulle lära mig något. Tjänsten hade varit utannonserad både i tidningar och på nätet och den krävde bland annat flertalet år arbetslivserfarenhet inom området, vilket jag inte har. Men söker gör man ju ändå. Så att gå vidare till intervju kändes lite som att gå vidare till slutaudition i Idol. Otroligt!

Jag surrade på, att surra är inget jag har problem med. Surrade om både ditt och datt och det var en ganska trevlig intervju. Efter några dagar hörde de av sig och sa att det nu var tre (3!) stycken kvar och att de gärna ville träffa mig igen. Nu började jag bli smått nervös och tänkte saker som "Men tänk om jag faktiskt har en chans?!"

Träffade dem förra fredagen och surrade på en gång till. Det var en trevlig intervju igen och den här gången tog den närmare två timmar. De lovade att komma med ett besked nästa vecka. Men de ringde upp mig efter tre timmar och ERBJÖD MIG JOBBET! Det är en fast tjänst som informatör* (det jag är utbildad till) och jag börjar om en vecka!

Jag är glad!

På mitt nuvarande jobb verkar cheferna inte förstå någonting. De säger "Jaha, vad roligt för dig, men vi trodde att du ville jobba här?" Ja, det ville jag också, men att jobba på timmar känns inte så lockande. Man vet ju inte från en månad till en annan om man kommer lyckas knåpa ihop till hyran. Jag kan ju inte vänta hur länge som helst på besked om hur det blir med jobbet. Särskilt inte när det finns andra som erbjuder bättre saker. Så trogen är jag inte.

(Jag har redan shoppat upp nästan hela första lönen och den beräknas väl komma i november antar jag. Hur jag har lyckats med det är för mig en gåta, haha. Men det kändes nödvändigt att investera i mitt nya arbetande jag genom flertalet nya kläder, stövlar och dyra schampon. Det kändes i alla fall nödvändigt just då! ...det lät dessutom mycket bättre i huvudet när jag tänkte det i affären än när jag kom hem och inte hade prioriterat att köpa mat.)


* Eftersom jag fick frågan så är det väl lika bra att beskriva vad en informatör gör.
Wikipedia: Informatör är en yrkesbeteckning för en anställd eller utbildad person vars uppgift är att analysera, planera, skapa och utvärdera det informationsmaterial som flödar ut ifrån, inom eller genom den organisation informatören är anställd vid. Informatörens utbildning består vanligen av studier i medie- och kommunikationsvetenskap.

Jag själv skulle snarare säga att det inte bara handlar om "informationsmaterial" utan om att analysera, planera, skapa och utvärdera ALL kommunikation som sker till, från och inom organisationen. Det handlar om image-frågor, internkommunikation, marknadsföring... allt möjligt när man tänker efter. Alla reklambudskap, alla kampanjer, alla logotyper, alla företagstexter, alla profilprodukter, inredningen i en butik, personalens bemötande... Nästan all kommunikation du möter är genomtänkt och har ett syfte. Och allt som oftast är det en liten informatör inblandad på ett hörn.

Nu saknar jag fotbollssäsongen

Här sitter jag och är lycklig för att vi ska få mer tid för att mysa nu när sambons fotbollssäsong är över. Tydligen känner jag henne inte så bra som jag tror. Eller så är det precis det jag gör. För innerst inne så visste jag att det inte skulle bli en lugn stund. Istället för fotboll har nu en massa andra projekt dragit igång. Vi har kapat lister, limmat, skruvat, knackat kakel, installerat spotlights, grejat, fixat och donat. Pust och stön. Bara spotlightsen var ett projekt i sig. Kan någon tala om vad det är för mening att ha fjärrstyrd tändningsmojäng när det tar ännu längre tid att hitta den än att bara gå till väggen och trycka?

Men det blir bra. Det blir riktigt bra. Snart.

Igår tänkte svärfar sälja på oss en hund som behövde ett nytt hem. En femårig myspropp som han själv skulle ha tagit om det inte var för att han redan har två stycken. Jag la huvudet på sned och funderade på när han överhuvudtaget skulle ha kunnat få intrycket av att jag ens gillar hundar? Jag gillar ju inte djur över huvud taget. Flickvännens katter gillade jag ju från början bara för att imponera på henne. Sen råkade det fejkade gillandet övergå i någon slags acceptans, och nu tycker jag rätt bra om dem, även om det känns lite motigt att erkänna. (Okej, det kan väl hända att jag pratar bebisspråk med dem när jag är ensam och ger dem god mat i smyg för att de ska gilla mig. Men inte så att någon ser.) Men hundar... Ja visst, jättegulliga och mysiga - när ANDRA rår om dem. Men mitt panikslagna telefonsamtal om att "mamma nu BAJSAR den! Mitt i stan!! Vad ska jag göra?!" senast jag var hundvakt till exets jycke får mig att inse att jag inte är mogen för en hund. Inte ens om jag skulle vilja.

Stolt fotbollsfru!

Äntligen är fotbollssäsongen slut. Nu blir det färre träningar, färre ensamma middagar, färre sitta och vänta på läktaren och låtsas vara intresserad. Färre fotbollssamtal som man måste sitta och le till eftersom man inte fattar vad folk säger. Mer tid för kärlek helt enkelt. Det är inte så att jag missunnar min sambo hennes livs största intresse. Det är mer att det inte bara tar över hennes liv, utan också mitt. Stolt fotbollsfru - något som jag ändå gärna vill leva upp till, men jag undrar hur länge jag egentligen kommer att lyckas påskina denna för mig väldigt onaturliga roll.

Hennes lag kom tvåa i serien. De går därför inte upp i en högre division inför nästa år. (Heter det så?) Jag vet att de krigade för det, och jag skäms ända in i själen för att jag ändå på något vis är ganska nöjd med en andra plats. Då slipper de åka så himla långt nästa år när de ska ha bortamatch. Jag tycker redan nu att de reser runt alldeles för mycket. Hela helgen går ju åt för tusan. 

Igår var den sista avgörande matchen. Jag satt på läktaren och koncentrerade mig så mycket jag kunde för att hänga med. En röd spelare där, en domare som studsar förbi, tränare som gapar, en liten fågel som flyger runt runt ett träd på andra sidan planen, vad fin natur bakom planen, utsikt över älven, och så fina höstfärger över landskapet, ojsan matchen var det ja... En blå spelare susar förbi, folk applåderar, oj någon har visst gjort mål. Vems lag?

Men när det väl kommer till kritan är jag jätteglad att hon har sitt intresse. Hon brinner för det, och älskar det. Hur ska jag kunna motstå att ryckas med? Även om jag inte fattar alla regler, och skriker BRA! när alla andra skriker SYND! och att jag blandar ihop offside med iceing och blir utskrattad, så trivs jag ändå i sammanhanget. Jag är så stolt över henne och tycker att hon är så cool ute på planen så jag nästan vill explodera av kärlek!

Nu är det höst


Höstträd


En liten nyckelpiga som satt och solade dagen till ära


 


Självporträtt


 


Norrland


 


Mina mysproppar


Snart. Mycket snart

Jag jobbar fortfarande kvar där jag skulle ha jobbat i åtta dagar. Har inte skrivit några papper ännu, men det kommer. "Snart, mycket snart" säger dom. Jag fick ett väldigt intressant telefonsamtal för ett par veckor sedan. Det handlade om ett jobb och hon var intresserad av att anställa mig. Det hade kunnat bli så bra! Och lönsamt!

Tyvärr sket det sig eftersom företaget inte fick anställa någon för sitt fack. Så jag är kvar på mitt gamla jobb. Men jag fick i alla fall ut något positivt av det. Helt plötsligt har mina chefer insett att jag faktiskt KAN försvinna. Det har gjort dem liiite mer tillmötesgående och liiite snabbare i sin hantering av min tjänst.

Men just nu är jag sjuk. Jag ligger hemma i soffan med två filtar om mig, två katter som ligger och kurrar ovanför huvudet och med laptopen på magen. Jag har sett hela säsong två av Heroes idag. Och ätit skorpor. Med sylt.

Det är slut på batteri i vår brandvarnare. Den har pipit en gång var femte minut i två dagar nu. Men jag har inte orkat göra något åt det. Snart. Mycket snart.

Har du också missat FejsBox och Jouetub?

Jag har ramlat in i ett jobbprojekt på åtta dagar. Jag har redan arbetat mig igenom sex av dem. Jag väntar fortfarande med spänning på om dessa åtta dagar ska bli förlängda till en tjänst. Men som vanligt så ska jag få veta "nästa vecka." Nu är jag tydligen anställd i dessa åtta dagar i alla fall. (Jag har inte sett något avtal om det, så jag undrar i mitt stilla sinne vad jag har för arbetstider och lön, men min kollega som längtat efter en assistent i två år tycker att sådana världsliga saker inte är något jag ska bry min söta lilla hjärna med.)

Det är tur att min vän Fantastiska A inte läser min blogg så ofta, eftersom hon arbetat i facket och har stenkoll på såna här saker och säkert skulle gå i taket över att jag kan acceptera arbete utan minsta säkerhet. Men vad ska man göra? Jag hoppas på det bästa.

Mitt arbete har varit att gå igenom, skriva om, skriva in, skriva rätt och skapa en röd tråd i ett dokument som ska fungera som en regional ansökan till ett regionalt projekt som blandar in min kommun och tre grannkommuner. Det har varit lite fräckt att sitta i möten med diverse förvaltningschefer, branschchefer och annat löst folk. (Jag har dragit ner medelåldern på mötena med flera år...)

Arbetet med dokumentet har på så vis varit väldigt intressant. Jag har fått försöka tyda fraser som "nuförtiden är det vanligt att använda sig av marknadsföring på FejsBox och Jouetub." Men även om de skriver det så vet de inte riktigt HUR marknadsföring på internet går till. "Hur mycket kostar en annons på JOUETUB?" Jag förstår inte all denna förkärlek till annonser. Är problemet att man inte känner till några alternativ? Men de nytänkande är däremot helt övertygade om att det är Facebook och Youtube som är grejen. Och ja, jag är beredd att hålla med till viss del. Men borde man inte fokusera på VAD man ska säga innan man bestämmer VART man ska synas? Själva budskapet är det ingen som orkar fundera på. Men så länge man SYNS så fixas alla problem... (!!?)

Varför fattar de inte att de borde anställa mig bums?

Inne i min lilla bitterhetsbubbla

Jag väntade och väntade på besked om fast anställning i vintras, men det sköts upp och jag skulle få veta nästa månad. Sedan nästa månaden. Sedan nästa vecka. Sedan nästa månad. Jag börjar sakta men ändå brutalt säkert fatta att jag nog inte kommer att få jobba kvar med marknadsföringen. Inte i de projekt som jag vill i alla fall. Jag jobbade fram till semestern, sedan skulle jag få höra i juli vad jag skulle göra till hösten. Men telefonen/mailen har varit tyst/tom.

En kollega hade hört av en som hade hört av en annan som hade pratat med en tredje som hade pratat med någon i ledningen och det verkar som att jag kommer att bli erbjuden någons sorts skitjobb som involverar noll procent av det som jag arbetat med tidigare och 100 procent av sådant skitgöra som ingen annan orkar göra. Det känns som att de vet att jag är nyutbildad och arbetslös och totalt beroende av dem. Därför är det väl skönt att lasta över saker på mig. Eftersom jag är oförmögen att säga nej.

Jag är så arg. Därför sökte jag precis en ny utbildning på Umeå Universitet. Fick antagningsbesked idag. Nu ska jag läsa en kurs mest för att ha studiemedel som backup om min chef erbjuder mig skitgöra och jag blir utom mig av ilska och kastar mina projektpärmar i golvet och störtar ut därifrån. Jag brukar inte gripas av sådana vredesutbrott, men jag känner att om jag någonsin skulle kunna göra det så är det nu. Därför är det bra med en backup. Och kursen verkade dessutom skoj. Men nej, tro inte att jag skall flytta dit. Det är en distanskurs, så jag kommer stanna kvar här hemma. Men förhoppningsvis lyckas jag klättra ut ur min lilla bitterhetsbubbla som jag skapat här i mitt arbetslösa näste. Jag sitter i mjukisbyxor och undrar varför jag ens ska borsta ner sovluggen på morgonen. Det mest spännande är när brevbäraren kommer och kastar in ett par reklamblad. Reklam för saker som jag i och för sig inte ens är en potentiell kund till eftersom jag är ARBETSLÖS.

Att komma ihåg till nästa Pride

Pride var en härlig upplevelse i år igen. Man kan tycka att jag som varit på Pride två gånger innan skulle ha blivit en aning mer rutinerad vad gäller alla prajdigheter, men så var inte fallet. Därför har jag sammanställt en lista till mig själv som jag ska skriva ut lagom till nästa års Pride:

1. Tag med toa-papper. Bajjamajjor i all ära. Men de har främst tre nackdelar. För det första krävs ett band (som jag i och för sig oftast har, men ändå.) För det andra brukar kön vara som allra längst när nöden är som störst. För det tredje orkar man inte alltid gå in på området när alla roligaste sitter utanför i parken och pratar om roliga saker som man inte vill missa. Då finns bara en lösning, att kissa ute i det fria. Jag kan tänka mig att den där parken inte alls skulle vara lika grön om det inte var för att Pride gick av stapeln en gång om året då hela grönområdet förvandlas till en stor natur-toa. Var helst man går sitter någon liten tös och dropptorkar bland träd och buskar. När mörkret faller på och alkoholen suddar ut ens egentliga spärrar bryr man sig inte ens om träd och buskar som gömställen utan sätter sig helt sonika i någon slänt. Problemet är att jag inte är helt så naturligt lagd som jag skulle vilja vara. Gröna blad i all ära, men inget går upp mot hederligt toapapper. Det är en läxa man lär sig efter att man råkat sätta puppan emot en brännässla.

2. Byt tampong alldeles innan paraden, (alternativt ha inte mens alls!) Det är inte roligt att upptäcka att man nog borde byta tampong när man står mitt i paraden, bakom Qruiservagnen, som inte ens har gått förbi Kungsträdgården. MC-bruden som jag och flickvännen hängde med upptäckte att hon ville byta linne. Hon drog av sig den ena tröjan och stod i BH medan hon lättsamt fiskade upp en annan och drog över huvudet. Men att stå i BH i Prideparaden är inte ens i närheten så uppseendeväckande som ett tampongbyte mitt på Hornsgatan. Nej, det kändes som att tänja en smula för mycket på de öppensinnade gränserna. Jag fick helt enkelt knipa ihop och hoppas på det bästa och mest fläckfria.

3. Förbered dig för att möta gamla skelett som du gömt i garderoben. (Och när du väl gör det, säg inga korkade saker! ) Pride är ju ett sådant tillfälle när många av ens gamla ex och gamla och mer nyligen avdankade projekt helt plötsligt koncentreras till ett mycket mindre område. Det innebär att vem som helst kan knacka dig på axeln och när du vänder dig om kan du ställas inför vad som helst. Där stod hon, Fröken T i egen hög person. Jag kan ha
nämnt henne någon gång. Hon hade en hel del med mitt beslut att kliva över till de lesbiska territorierna att göra. En gång i ett annat liv, i en annan världsrymd och i en annan evighet bodde jag i Stockholm. (Hur kan fyra år kännas så långt?) Jag levde heterosambo-liv och jobbade på förskola. Sen kom hon in i mitt liv och öppnade mina sinnen och visade mig nya världar. Inte på något fysiskt plan. Inte alls så. Hon visste inget alls om mina upptäckter och tankar. Men hennes sätt att prata om sig själv och sitt liv fick mig att inse vad det var jag saknade i mitt. Sen slutade hon, och jag slutade och vi hördes aldrig igen. Tills torsdagsnatten på Kolingsborg. Där stod hon helt plötsligt och på någon mystiskt sätt krockade mitt gamla liv med mitt nya så att det kändes som när man råkat glömma en metallsked i micron. Pang, eld, rök, brandvarnare. Men det var väldigt kul att se henne! Synd bara att jag efter att ha sagt de obligatoriska fraserna "Men hej! Vad kul att se dig! Hur är det med dig? Vad gör du nuförtiden?!" Inte kom på ett dugg mer att säga. Det blev helt tomt i skallen.

Hade det varit två år sedan hade jag velat berätta för henne vilken stor del hon haft i mitt liv, utan att hon ens vetat om det själv, eller hur mycket hon har betytt för mig och för det liv jag lever idag. Men jag stod där tyst som ett fån. Egentligen hade jag kanske velat säga något mer, något klargörande, avslutande. Istället uppkom den där konstiga känslan av att man glömt något eller att man inte lyckats genomföra något tills det var helt klart. Ungefär som när man byter tampong av ett billigt märke och det fastar ludd som man inte får ut. Irriterande, förargligt och retfullt. (Förlåt för alla mens-metaforer, det är tyvärr bara den tiden i månaden just nu, och det upptar mycket av min tankeverksamhet eftersom det känns så jävla mycket.) Till slut lyckades jag i alla fall presentera henne för min sambo, och de två pratade på, fler frasväxlingar än mina ynka två.

Men hur som helst så var det skönt att träffa henne, att se att hon mår bra och att visa henne att jag efter jobbet i Stockholm åkte hem till Norrland och tog tag i mitt liv, blev vuxnare, träffade världens snyggaste tjej som gjorde mig till en stolt och lycklig heltidsflata!


Ett stycke GAY-vodka tack!

Idag var sambon och jag inne en sväng på systemet för att handla lite inför Pride i morgon. Vi tänkte i och för sig köpa det när vi är i Stockholm också, men det är ändå skönt att kunna ta sig en liten jäkel så fort vi kommer till hotellrummet. Det är ju ändå semester! Och ja, vi ska bo på hotell! Värsta lyxflatorna vi ska leka. Vi hade ju säkert kunnat låna någons soffa ett par dagar eller så, men samtidigt är det skönt att kunna vara lite ifred. Det här blir ju istället för utlandssemester till hösten eftersom min fotbollssambo inte kan lämna stan mitt i säsongen. Till mitt stora förtret. Men det är som det är.

Anyways... Väl inne på systemet såg vi regnbågsvodkan som man hört talats om. En sån måste vi ha, tänkte vi. Fast än vi sällan dricker vanlig osmaksatt Absolut. Tanten i kassan var däremot inte lika uppdaterad om det nya gayiga utseendet på flaskan, och undrade först om det var vår egen kyltermos som vi virat in flaskan i. Vi försäkrade att så var inte fallet, utan att vi hittade den i det där utseendet i hyllan. Återigen undrade hon vad det var i flaskan, och vi fick för tredje gången försäkra att det var vanlig Absolut Vodka, men med regnbågstema.

Då vände hon sig om och ropade till killen tre kassor bort:
- Hörru, Kim! Vad ä det hära fö nåen flaske då? Den ha ja int sett!
Var på han med hög och tydlig stämma svarar:
- Ja män, Berit, det ä ju för det dära Prajd, du vet, för såna som ä GAY!
- Ja, ja.. Det ä ju så många nye förpackningar hela tin, så man kan ju int håll reda på allt!

Som jag sagt tidigare så GÅR det helt enkelt INTE att vara lite hemlig i den här stan.



Dags för semester och Pride

Nu har sommaren äntligen kommit. Eller, jag har äntligen haft tid att utnyttja den... För nu har jag nämligen semester. Semester och semester vet jag väl inte egentligen om man kan kalla det. Arbetslöshet stämmer rätt bra det också, men det låter lite gråare och tristare. Jag har jobbat klart på sommarjobbet på glasögonbutiken, nu är tanken att jag inte ska jobba där något mer. Inte ens helgerna alltså, som annars jag gjort i tre år. A-K tror i och för sig att jag kommer komma tillbaka tids nog. Jag hoppas mer på heltidsjobb, men man ska väl aldrig säga aldrig. Jag kan ju alltid komma in någon gång i månaden och hjälpa till med linsfärgningarna och passa på att färga åt mig själv på samma gång. Man är väl smart.

Idag har vi legat och stekt på stranden, jag syster och flickvännen. Det började smidigt med att jag glömt bikinitrosorna. Jag var allmänt seg i huvet och skyller på en alldeles för rolig gayklubbskväll i fredags... Jag fick låna sambons fotbollshorts. Jag låtsades därför att jag var en cool fotbollsspelare och gick lite mer bredbent och tuffare än vanligt. Jag hoppades att jag sände ut några fler flatvibbar än vanligt. Inte hade jag kommit ihåg att raka benen heller. Men syrran sa att det inte var någon fara så länge benhåret inte strök i någons ansikte när man gick mellan handdukar och solstolar för att hitta en ledig plats.

Nu är jag lagom brun (läs: Röd) för att hinna bli snygg och fräsch inför Pride. Vi åker ner på onsdag och stannar till söndag. Vi har pinsamt nog inte tagit reda på vilka aktiviteter som erbjuds ännu. Så vi vet inte riktigt hur dagarna och kvällarna kommer att se ut. Är det någon som har bra tips på vilka fester och events som man bara inte får missa?

Festivalefterdyningar

Nu blir det inget mer festande förrän Pride om en månad. När man var yngre var det inget problem att festivalfesta fyra dagar i streck, men nu i år känner jag att kroppen inte riktigt orkar med. I alla fall inte när man samtidigt står på jobbet om dagarna och måste vara trevlig med kunder, samtidigt som man råkat bryta sönder ett par bågar, beställt fel styrkor och råkat färga ett par linser prickiga. (Jag har ordnat upp allt idag, så oroa er inte om ni vet med er att ni beställt några glasögon eller linser någonstans i norrland de senaste dagarana. Jag har allt under kontroll.)

Sambon och jag skålade i champagne en av dagarna och firade att vi varit tillsammans i ett år. På kvällen när vi skulle sova var hon fortfarande lite lullig. (Vilket hon uttryckte genom att ligga i sängen, blunda, rynka näsan och sluddra att "när huvudet samlar ihop alla mina kroppsdelar, då mår jag lite illa." Jag vet precis hur det känns.) Det blev inget vi-firar-ett-års-pipp.

Idag flyttade den sista av mina universitetspolare. Förutom bästa killpolaren för han blir kvar i stan, tack och lov. Det sista minnet jag har av brudarna är Rinas fettiga fläktfilter eftersom jag var tvungen att ta hem det och stoppa det i diskmaskinen för att hennes lägenhetsbesiktning skulle gå igenom. När jag väl lämnar in det där fläktfiltret så har de verkligen flyttat härifrån, allihop. Det känns så tomt. Därför undersöker jag fortfarande möjliga vägar att hitta nya lokala kompisar. Sambon träffade en tjej idag på bussen som hon började prata med. Det slutade med att den här tjejen kom in i hennes butik efteråt och tog hennes namn och ville höra av sig senare. Om jag bör vara orolig eller överlycklig över min omåttligt sociala sambo låter jag vara osagt. Men det kanske är så där man ska göra.

Bland öltält och popcornmaskiner

Jag träffade henne den andra juli år 2007. Det var ett år sedan idag.


Jag stod på torget i stan som just då föreställde ett festivalområde med öltält, stora scener och massor av människor. Jag hade en gul kjol, bruna linser och en nervös skratt-min som liksom fastnat i ansiktet. Helt plötsligt stod hon där och vinkade. Jag skrattade till åt min kompis som jag pratade med för tillfället för att få det att se ut som att jag hade roligt och just hade berättat ett kul skämt. Min kompis fattade däremot inte alls varför jag började skratta hysteriskt helt utan anledning.


Vi beställde cider och satte oss ner. Hon var så trevlig, och rolig, och söt, och charmig, och snygg, och smart och attraktiv.


Det var oskyldigt från början - några växlade mail, ett par gemensamma bekanta, en del erfarenheter som liknade varandra och som inte alls liknade varandra och som var intressanta att prata om. Vi skämtade, vi skrattade, vi var allvarliga, vi berättade, vi lyssnade, vi förstod och vi kom närmare varandra. Hon var en sån där brud som man inte kan hjälpa att man vill umgås med hela tiden. Man vill veta vad hon tycker, vad hon varit med om, vad hon gillar mest, vad hon gillar minst, vad hon gör, vad hon tänker, vad hon äter, var hon handlar, vad hon tränar, hur hon lever och vad hon lyssnar på. Man bryr sig helt enkelt. Inte som när man sitter och pratar med någon och tvingar sig att komma på smarta motfrågor bara för att man inte ska verka självupptagen och bara prata om sig själv. Nej, hon var en sån som man verkligen intresserade sig för.


Vi började umgås - varje dag i en hel vecka. Hon kom förbi mitt jobb, vi lunchade, vi sågs på uteställen, på fester och på stan. Och varje dag växte det en liten pirrande bubbla någonstans mellan mina lungor. Ungefär som det känns när man svalt en pingisbolls och inte riktigt kan dra ett djupt andetag. Fast på ett bra sätt.


Det tog inte länge innan jag upptäckte att jag var helt galet kär i henne. Tänk om jag vetat den där kvällen för precis ett år sedan att jag idag, den andra juli 2008 skulle sitta på vår gemensamma balkong, i vår gemensamma bostadsrätt och på vår gemensamma bärbara dator skriva om hur jag kände då, och hur jag fortfarande känner.


För nu är festivalveckan här igen och tälten är återuppbyggda på torget. Minnen och känslor sköljer över en i takt med att popcornmaskinerna puttrar, karusellerna snurrar och artisterna spelar. Men det bästa är att i år är hon redan min och jag älskar henne så otroligt mycket. Vi skämtar, vi skrattar, vi är allvarliga, vi berättar, vi lyssnar, vi förstår, vi bråkar, vi reder ut, vi är passionerade och vi älskar och vi kommer hela tiden närmare varandra.


Kärlek.


Vad är väl en festival i stan?

Jag är hemma från optikerjobbet och hostar. I morse trodde jag att det var den högra lungan jag höll på att hosta ut. Men det visade sig att det gick lättare att få luft när ena katten kravlade iväg från sin mysiga näste över bröstet som täppte till alla nödvändiga andningsorgan. Jag har haft feber sen i fredags och har gnällt ungefär lika mycket som jag hostat. Jag är sån. Gnällig alltså. Och det står jag för.

Det bästa är när mamma ringer och frågar hur hennes första lilla älsklingsbarn mår, om jag har feber och att jag ju låter så hemsk i hostan. Då myser jag och blir ännu ynkligare. I morgon ska jag i alla fall gå tillbaka till jobbet. Inte för att jag mår bättre och inte för att jag inte egentligen har råd att vara sjuk, utan för att jag har en tredagarsbiljett till en festival som börjar imorgon och den lyser upp hela min kylskåpsdörr  med sin blotta existens. Jag har inte betalat 650 spänn för att vara hemma och sjuk. Men om man är hemma och är sjuk, så får man heller inte gå ut och leka med sina kompisar på kvällen. Det säger min mamma. Ikväll är det smygstart med gratisentré. Jag har redan tyckt mig höra klirrande kapsyler som sprättas av från balkongerna intill, musik som testas i högtalarna från stan, och tamejtusan så tyckte jag att jag alldeles nyss kände en doft av nyrullad sockervadd. Och här sitter jag och hostar och missar hela kalaset.

Men vad är väl en gratisdag på festival. Det kan ju vara alldeles trist och tråkigt och... alldeles, alldeles... underbart...

Sommar och aktivitetstorka

Skolan, jobbet, projekten, stressen. Allt kom och gick. Nu har jag inget att göra, och det är en konstig känsla. Idag gick jag upp klockan sju, inte för att jag måste utan för att jag blir stressad av att sova länge. Jag måste ju upp och kolla mailen, läsa tidningen och komma igång med dagens alla bestyr. Som består av ingenting, får jag påminna mig själv. Rastlöshet tar knäcken på mig ännu värre än vad stress gör.


Kanske ska jobba lite på solbrännan idag. Skulle behöva en uppfräschning. Lite färg på huden och håret, en snygg klippning och filade fötter och naglar vore inte så tokigt. Just nu ser jag ut som en för långhårig lintott i huvudet. En plattång och lite glansspray brukar göra susen. Men ju mer slitet håret blir desto mer glans sprayar jag i det. Häromdagen gick sambon förbi mitt sprayglansmoln och hostade så hon nästan kiknade och konstaterade att hennes näshår skulle vara glansiga fram till midsommar.


Sommarprojekt 1: är alltså mitt hår. Det brukar vara ett ständigt projekt så det kan lika gärna ligga först. Tätt följt av:


Sommarprojekt 2: Skaffa ett jobb. Nu är man nyexad och eventuellt arbetslös. Jag kanske visserligen får jobba kvar på mitt gymnasiejobb. Men skolan ska spara så det kanske handlar om en halvtid. Vem har råd med det? Och min chef, som alltid fixar alla uppdrag åt mig, han ska flytta till Karlstad. Han vill ha med mig dit. Men Karlstad! Är det roligt där?


Sommarprojekt 3: Projekt Midsommar. I abstinensen efter saker att planera och organisera har jag tagit på mig att fixa midsommarfirande. Jag har skrivit listor, googlat recept, handlat jordgubbar och sill och funderat på snapsvisor. Har man inga projekt så får man väl skaffa sig. Det leder också till:


Sommarprojekt 4: Bli en aktiv medlem i RFSL. Jag har varit öppet gay i den här stan i tre år nu och endast varit i RFSL:s lokal två gånger. En gång för att min bögkompis hade en date och vägrade gå ensam och en gång för att min dåvarande tjej skulle gå dit för att intervjua homopersoner och ville ha med mig som ett bevis på att hon också var gay så att hon skulle bli accepterad av intervjuoffren. Effektiv journalistik.


Sommarprojekt 5: är naturligtvis att planera inför Pride och det ska jag börja med nu tänkte jag. Klockan är ju redan åtta ve och fasa.

Tidigare inlägg Nyare inlägg