Femmelicious

Jag var hos tandläkaren i onsdags på kontroll. Min tandläkare hette Sandra och såg mer ut som en frisör än tandläkare. Hon pratade lika mycket som en frisör också. Hon småpratade av typen "Vad jobbar du med då? Är du ifrån stan? Använder du tandtråd?" och jag svarade så gott jag kunde med munnen fullproppad av verktyg och röntgenplåtar. (Hur tror tandläkarna att man ska kunna svara på småprat? Eller pratar de mest utan att lyssna bara för att slippa en påträngande, nervös tystnad?)

Sedan hände något galet. Tandläkare Sandra lyckades tappa något verktyg på andra sidan av mig där jag ligger nerfälld och gapande i tandläkarstolen med ett neonblått ljus som lyser upp hela fejset. Hennes reflex är självklart att kasta sig över mig för att fånga verktyget. Detta får följden att jag får hennes tuttar uppkörda i ansiktet. Hon lyckades fånga verktyget och drog sig hastigt upp och utbrast "Nämen ojsan!"

Där låg jag kvar och gapade med både uppspärrad mun och ögon, helt utan hjälp av verktyg. När hon sedan berömde mina tänder så mycket att jag nästan ville rodna började jag undra om det inte var så att hon stötte på mig. Men näe, tänkte jag sen. Så där säger hon säkert till alla som hon råkat trycka tuttarna i ansiktet på.

Livet rullar på. A och jag har varit tillsammans i över ett och ett halvt år. Shit vad tiden har gått fort. Att läsa bloggen från början känns som ett helt liv sedan. Då hade jag inte ens kommit ut för min familj, och inte för alla kompisar. Idag känns det väldigt främmande Jag kan inte tänka mig ett liv där mamma och pappa inte vet att jag är gay, och att jag ljuger för mina kompisar för att de inte ska få reda på vem jag är tillsammans med. Tänk att man smög så! Varför egentligen!?

Nu har jag jobbat på mitt första fasta heltidsjobb i snart fem månader. Jag har redan fått en praktikant och introducerar samtidigt en tjej som är nyanställd. Man kan inte längre skylla allt man inte kan på att man är "nyast på jobbet". Inte för att fem månader är särskilt länge, men ändå.

Jag älskar mitt jobb. Jag sitter på kontoret, springer på möten, planerar strategiska kommunikationsinsatser, skriver, ringer, analyserar, planerar, fikar, pratar, och fikar lite till. Sånt där som vuxna gör. Slutsats: Jag är vuxen nu. Chock: Är jag vuxen nu!? Insikt: Jag ÄR faktiskt vuxen nu. Inte bara vuxen som att man har ett jobb utan att man lever på ett helt annat sätt. Lite mer planerat och inte så impulsivt, galet och känslostormade.

Istället för att bara längta till helgen och nästa stora fest längtar jag efter mysiga hemmakvällar, rödvin, middagsbjudningar och parkeringsplats med motorvärmarstolpe. Och den där fantasin om små trippande barnfötter verkar snarare underbar än hysteriskt skrämmade. Fler och fler skaffar barn runt omkring oss, och fler bebisar är på väg. Man kan inte annat än att ryckas med i det här paradigmskiftet som så smått börjar göra sig synligt. Nu är det i och för sig lite svårare att bli på smällen när man är i en relation med dubbla uppsättningar ägg och noll spermier, så oavsett om småfotstrippande verkar mindre läskigt nuförtiden så trippar dom fortfarande runt många mil härifrån.

A åker till Manchester i helgen och jag ska vara ensam hemma. Förmodligen blir det till att hjälpa syster att flytta. Hon ska flytta in i en lägenhet två hus ifrån mig! Jag är så glad!