Göteborg är fint
Nu har jag varit i Göteborg i tre dagar och åker norröver igen i morgon. Det har varit nice att besöka den här fina staden. Tyvärr har jag mestadels hållit till på mässan, men ikväll ska jag pallra mig bort till Liseberg och spana in deras julpreimär! Man måste ju passa på när man ändå är här.
Jag har en känsla av att Göteborg är en nice gaystad. Min gaydar har pipit till en hel del! Jag skulle till och med kunna tänka mig att flytta hit på heltid. Inte för att jag funderar på att flytta ifrån Norrland, men ibland är det kul att leka med tanken.
Jag har en känsla av att Göteborg är en nice gaystad. Min gaydar har pipit till en hel del! Jag skulle till och med kunna tänka mig att flytta hit på heltid. Inte för att jag funderar på att flytta ifrån Norrland, men ibland är det kul att leka med tanken.
Göteborg, here I come!
I morgon klockan 13.00, norrländsk tid, drar jag söderut för att jobba på utbildningsmässan Kunskap & Framtid i Göteborg torsdag till söndag. Det ska bli trevligt, trots att flygplan är min stora skräck i livet. Ser mest fram emot hotellfrukost fyra dagar i rad dock. Samt att jag ska passa på och träffa exkexet Bruden M som flyttat tillbaka dit efter typ två år i Norrland. Det var jättelängesen jag såg henne så det ska bli kul att hälsa på nere i hennes gamla hoods.
Nu måste jag fortsätta packa.
Nu måste jag fortsätta packa.
Om båda i en relation är kära i samma person, räknas det som otrohet då?
Jag och A har en liten crush.
Dock inte på varandra utan på Mariette i Idol! Redan första gången hon gled in i TV-rutan vidgades fyra ögon och två hjärtan började banka lite extra här hemma hos oss. Vår gaydar var nära att haka upp sig och vi svor på att äta upp varandras dojjor om det visade sig att hon av någon outgrundlig anledning skulle föredra män framför kvinnor.
Det var obefogad oro som tur va, och vi slapp äta skor. Det visade sig dessutom att A känner hennes tjej. Såklart. Typiskt gayvärlden. Men då fick vi i alla fall anledning att lägga Mariette på hyllan och återgå till att bara vara kära i varandra. Vilken tur! Hur är det egentligen om båda i ett par skulle råka bli kära i samma person? Det måste ju vara jättekrångligt. Får man ha olika veckor då?
Nu är vi istället stolta fans som faktiskt måste inse att vi blivit Idol-knarkare av stora mått. Vi har väl aldrig följt Idol så här intensivt. (I alla fall inte erkänt det.) Det är kul att vara flata när man spelar i samma team som en person som Mariette som är så charmerande och ball! Hon sätter lite guldkant på vår annars ganska oglamorösa och inrutade gayvardag. Det är coolt att vi också är flator och alltså är liiite mer som Mariette än vad alla andra vanliga heterosvensson-bondlurkar är!
Vi röstar sönder våra SMS-tummar.
Dock inte på varandra utan på Mariette i Idol! Redan första gången hon gled in i TV-rutan vidgades fyra ögon och två hjärtan började banka lite extra här hemma hos oss. Vår gaydar var nära att haka upp sig och vi svor på att äta upp varandras dojjor om det visade sig att hon av någon outgrundlig anledning skulle föredra män framför kvinnor.
Det var obefogad oro som tur va, och vi slapp äta skor. Det visade sig dessutom att A känner hennes tjej. Såklart. Typiskt gayvärlden. Men då fick vi i alla fall anledning att lägga Mariette på hyllan och återgå till att bara vara kära i varandra. Vilken tur! Hur är det egentligen om båda i ett par skulle råka bli kära i samma person? Det måste ju vara jättekrångligt. Får man ha olika veckor då?
Nu är vi istället stolta fans som faktiskt måste inse att vi blivit Idol-knarkare av stora mått. Vi har väl aldrig följt Idol så här intensivt. (I alla fall inte erkänt det.) Det är kul att vara flata när man spelar i samma team som en person som Mariette som är så charmerande och ball! Hon sätter lite guldkant på vår annars ganska oglamorösa och inrutade gayvardag. Det är coolt att vi också är flator och alltså är liiite mer som Mariette än vad alla andra vanliga heterosvensson-bondlurkar är!
Vi röstar sönder våra SMS-tummar.
Att blogga eller inte blogga - det är frågan
Tänk att det fortfarande är flera besök om dagen i min lilla bortglömda blogg. Fantastiskt! Jag undrar hur det kommer sig att man trillar in här.
Det är både skönt och tråkigt att jag inte bloggar här längre. Det är skönt eftersom jag numera är ganska anonym igen, som tanken var från början. Det är svårt att ha en anonym blogg när fler och fler får reda på vem man är. Men det är tråkigt också. Det finns ju en viss charm i att vräka ur sig sina vardagliga funderingar och bryderier, och att dessutom faktiskt ha några som läser det (!). Och framförallt saknar jag er alla som (i alla fall enligt besöksstatistiken) klickar in på bloggen då och då och läser mina banala små anteckningar.
Detta gör jag nuförtiden:
- Åtta-till-fem-jobbar.
- Glor på tv-serier.
- Kollar på när A renoverar (hjälper till någon enstaka gång).
- Filar på en skiss till en brudklänning som jag tänkt få användning av under kommande år.
Det är både skönt och tråkigt att jag inte bloggar här längre. Det är skönt eftersom jag numera är ganska anonym igen, som tanken var från början. Det är svårt att ha en anonym blogg när fler och fler får reda på vem man är. Men det är tråkigt också. Det finns ju en viss charm i att vräka ur sig sina vardagliga funderingar och bryderier, och att dessutom faktiskt ha några som läser det (!). Och framförallt saknar jag er alla som (i alla fall enligt besöksstatistiken) klickar in på bloggen då och då och läser mina banala små anteckningar.
Detta gör jag nuförtiden:
- Åtta-till-fem-jobbar.
- Glor på tv-serier.
- Kollar på när A renoverar (hjälper till någon enstaka gång).
- Filar på en skiss till en brudklänning som jag tänkt få användning av under kommande år.
Kan man bli kär på nytt i en ny frisyr?
Min sambo A har klippt sig. Det är kortare runt ena örat och axellångt och väldigt uppklippt i resten av håret. Det är riktigt snyggt! Jag blev nästan blyg när hon gled in på mitt kontor i torsdags. Hon gick in och pratade med min kollega/polare L och jag stod bara som ett fån och betraktade henne och kunde inte komma på något smart att säga. Det kändes ungefär som första gången jag träffade henne när jag helt ogenerat började prata om vitmålade pallar. Hur kan en sån sak vara det första man kommer på att prata om?!
Hon är cool min A. Och så het så man bara kan smälla av!
Förövrigt så har jag designat kondompaket som ska användas på en mässa om två veckor. När vi började arbetet med kondomerna pratade vi målgrupper och funktion. Någon sa då "men vi får ju inte glömma att kondom inte bara skyddar mot sjukdomar, man måste tänka på målgruppen som skyddar sig mot graviditet också." Jag satt förbryllad och undrade vad han menade innan det gick upp för mig att jag nog har grottat ner mig alldeles för långt i homoträsket som inte längre ens reflekterar över att vissa som har sex med varandra faktiskt kan bli med barn.
Hon är cool min A. Och så het så man bara kan smälla av!
Förövrigt så har jag designat kondompaket som ska användas på en mässa om två veckor. När vi började arbetet med kondomerna pratade vi målgrupper och funktion. Någon sa då "men vi får ju inte glömma att kondom inte bara skyddar mot sjukdomar, man måste tänka på målgruppen som skyddar sig mot graviditet också." Jag satt förbryllad och undrade vad han menade innan det gick upp för mig att jag nog har grottat ner mig alldeles för långt i homoträsket som inte längre ens reflekterar över att vissa som har sex med varandra faktiskt kan bli med barn.
Vi har utökat familjen
Nu är vi stolta ägare till en jättefin sandfärgad bil! Det är en Renault Megane bla bla bla (några siffor och bokstäver som jag varken minns eller förstår.) Det är en 2008 som bara gått drygt 3000 mil så den luktar fortfarande nybil. Vi hade tänkt köpa en bil i 50.000 kronors-klassen. Men det gjorde vi inte, utan nästan tripplade den summan... Men däremot fick vi 10.000 kr i rabatt i miljöbilspremie. Klart man ska tänka på miljön! Så på något underligt sätt kändes det i bilaffären som att vi TJÄNADE 10.000 spänn. Vi funderade lite kritiskt angående detta när vi sedan var på banken och förde över pengarna. Men då var vi redan så kära i bilen att vi tänkte "äsch, det är den väl VÄRD". Gud vad lurad man är egentligen.
Nu väntar jag bara på att flickvännen A ska ta körkort så att vi faktiskt har behov av bilen också. Jag bor ju bara tvärs över gatan från mitt jobb så just nu kommer vi ju bara att åka och handla med den när vi är lata och inte orkar gå in till stan som tar 10 minuter. A kommer däremot dra ner restiden till och från jobbet med typ en timme när hon väl tar körkort.
Det roligaste med bilen är att det inte finns någon nyckel utan det är ett litet kort man stoppar in och sen trycker man på en startknapp så startar bilen. Roligt! Fast ganska opraktiskt eftersom kortet är bra mycket större att släpa på än vad en bilnyckel är.
Jag känner mig så vuxen som har en egen bil som man inte måste lämna tillbaka när man har kört färdigt!
Nu väntar jag bara på att flickvännen A ska ta körkort så att vi faktiskt har behov av bilen också. Jag bor ju bara tvärs över gatan från mitt jobb så just nu kommer vi ju bara att åka och handla med den när vi är lata och inte orkar gå in till stan som tar 10 minuter. A kommer däremot dra ner restiden till och från jobbet med typ en timme när hon väl tar körkort.
Det roligaste med bilen är att det inte finns någon nyckel utan det är ett litet kort man stoppar in och sen trycker man på en startknapp så startar bilen. Roligt! Fast ganska opraktiskt eftersom kortet är bra mycket större att släpa på än vad en bilnyckel är.
Jag känner mig så vuxen som har en egen bil som man inte måste lämna tillbaka när man har kört färdigt!
Racer-bebis
Igår fick kompisen H en liten bebis! En racer-bebis dessutom som föddes på typ en timme. Känns som att det bara var igår som hennes mage började synas så smått och jag var helt fascinerad över livets under. Det blev en liten pojke! Pojken E. Har bara sett honom på en liten suddig mms-bild ännu, men jag hoppas att jag och flickvännen får åka och hälsa på när den nya lilla familjen kommit i ordning.
Jag är sugen på att lukta bebisen lite på huvudet och killa den lite under fötterna!
Jag är sugen på att lukta bebisen lite på huvudet och killa den lite under fötterna!
Heterorykten och luftpussar
Om någon hör heterorykten om mig, eller helt enkelt vanliga psykopatrykten så kan jag lugna er med att berätta att det inte alls var meningen att det skulle hända. Det var en sån där pinsam grej som man inte riktigt förstår det fasanfulla i förrän det är för sent.
Jag satt och lunchade med mina kollegor i restaurangen när A ringer från Stockholm. Hon går en chefsutbildning där och är därför borta var tredje vecka. Vi var gulliga i telefonen och för att inte behöva rodna inför mina kollegor så lutade jag mig bort från bordet och hängde lite över ett räcke bakom bordet. När vi ska avsluta samtalet säger jag högt och tydligt "puss puss!" Jag håller telefonen under håret så det ser nog mest ut som att jag vilar huvudet i handen och sitter och dagdrömmer men armbågen på räcket.
I samma ögonblick som jag säger de två gulliga ordet går en kille förbi och vi råkar precis få ögonkontakt. Jag hör mig själv i slow motion när jag tittar killen in i ögonen och formar munnen till de två puss-orden. Han tittar förundrat på mig. Först ser det ut som att han ska säga "Va? Vad sa du?" och sen såg han ut som man gör när man först inte trodde att man hörde, men att ordens betydelse till slut ändå formas i hjärnan och man hör i efterhand. Sen visade han ett tredje ansiktsuttryck och såg ut som man ser ut när man ser någon göra något galet och man snabbt identifierar personen som mentalt störd eller i alla fall lite efterbliven och bara ignorerar personens uppenbart sjuka beteende.
En millisekund senare slog pinsamhetens kraft ner i mig och jag översköljdes av en omedelbar impuls att springa efter killen och förklara att jag normalt inte brukar sitta och uttrycka kärleksord till killar som går förbi mig på offentliga platser. Men när man ska förklara en sån där grej är faran att man bara verkar ÄNNU mer störd. Det är svårt att bevisa att man inte är störd genom att tala om att man inte är störd eftersom det bara verkar ännu mer stört. Så jag valde att sitta kvar. Och när han kom tillbaka och gick förbi två gånger till så låtsades jag inte se honom och försökte att se ut som vilken annan makaronsmaskande restaurangbesökare som helst. Nu i efterhand har min hjärna börjat rekonstruera verkligheten och min självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt samarbetar i ett försök att få mig själv att tro att han gick förbi för att han hoppades på ännu fler luftpussar.
Nära-tutt-upplevelse hos tandläkaren
Jag var hos tandläkaren i onsdags på kontroll. Min tandläkare hette Sandra och såg mer ut som en frisör än tandläkare. Hon pratade lika mycket som en frisör också. Hon småpratade av typen "Vad jobbar du med då? Är du ifrån stan? Använder du tandtråd?" och jag svarade så gott jag kunde med munnen fullproppad av verktyg och röntgenplåtar. (Hur tror tandläkarna att man ska kunna svara på småprat? Eller pratar de mest utan att lyssna bara för att slippa en påträngande, nervös tystnad?)
Sedan hände något galet. Tandläkare Sandra lyckades tappa något verktyg på andra sidan av mig där jag ligger nerfälld och gapande i tandläkarstolen med ett neonblått ljus som lyser upp hela fejset. Hennes reflex är självklart att kasta sig över mig för att fånga verktyget. Detta får följden att jag får hennes tuttar uppkörda i ansiktet. Hon lyckades fånga verktyget och drog sig hastigt upp och utbrast "Nämen ojsan!"
Där låg jag kvar och gapade med både uppspärrad mun och ögon, helt utan hjälp av verktyg. När hon sedan berömde mina tänder så mycket att jag nästan ville rodna började jag undra om det inte var så att hon stötte på mig. Men näe, tänkte jag sen. Så där säger hon säkert till alla som hon råkat trycka tuttarna i ansiktet på.
Sedan hände något galet. Tandläkare Sandra lyckades tappa något verktyg på andra sidan av mig där jag ligger nerfälld och gapande i tandläkarstolen med ett neonblått ljus som lyser upp hela fejset. Hennes reflex är självklart att kasta sig över mig för att fånga verktyget. Detta får följden att jag får hennes tuttar uppkörda i ansiktet. Hon lyckades fånga verktyget och drog sig hastigt upp och utbrast "Nämen ojsan!"
Där låg jag kvar och gapade med både uppspärrad mun och ögon, helt utan hjälp av verktyg. När hon sedan berömde mina tänder så mycket att jag nästan ville rodna började jag undra om det inte var så att hon stötte på mig. Men näe, tänkte jag sen. Så där säger hon säkert till alla som hon råkat trycka tuttarna i ansiktet på.
Kvartalsrapport
Livet rullar på. A och jag har varit tillsammans i över ett och ett halvt år. Shit vad tiden har gått fort. Att läsa bloggen från början känns som ett helt liv sedan. Då hade jag inte ens kommit ut för min familj, och inte för alla kompisar. Idag känns det väldigt främmande Jag kan inte tänka mig ett liv där mamma och pappa inte vet att jag är gay, och att jag ljuger för mina kompisar för att de inte ska få reda på vem jag är tillsammans med. Tänk att man smög så! Varför egentligen!?
Nu har jag jobbat på mitt första fasta heltidsjobb i snart fem månader. Jag har redan fått en praktikant och introducerar samtidigt en tjej som är nyanställd. Man kan inte längre skylla allt man inte kan på att man är "nyast på jobbet". Inte för att fem månader är särskilt länge, men ändå.
Jag älskar mitt jobb. Jag sitter på kontoret, springer på möten, planerar strategiska kommunikationsinsatser, skriver, ringer, analyserar, planerar, fikar, pratar, och fikar lite till. Sånt där som vuxna gör. Slutsats: Jag är vuxen nu. Chock: Är jag vuxen nu!? Insikt: Jag ÄR faktiskt vuxen nu. Inte bara vuxen som att man har ett jobb utan att man lever på ett helt annat sätt. Lite mer planerat och inte så impulsivt, galet och känslostormade.
Istället för att bara längta till helgen och nästa stora fest längtar jag efter mysiga hemmakvällar, rödvin, middagsbjudningar och parkeringsplats med motorvärmarstolpe. Och den där fantasin om små trippande barnfötter verkar snarare underbar än hysteriskt skrämmade. Fler och fler skaffar barn runt omkring oss, och fler bebisar är på väg. Man kan inte annat än att ryckas med i det här paradigmskiftet som så smått börjar göra sig synligt. Nu är det i och för sig lite svårare att bli på smällen när man är i en relation med dubbla uppsättningar ägg och noll spermier, så oavsett om småfotstrippande verkar mindre läskigt nuförtiden så trippar dom fortfarande runt många mil härifrån.
A åker till Manchester i helgen och jag ska vara ensam hemma. Förmodligen blir det till att hjälpa syster att flytta. Hon ska flytta in i en lägenhet två hus ifrån mig! Jag är så glad!
Nu har jag jobbat på mitt första fasta heltidsjobb i snart fem månader. Jag har redan fått en praktikant och introducerar samtidigt en tjej som är nyanställd. Man kan inte längre skylla allt man inte kan på att man är "nyast på jobbet". Inte för att fem månader är särskilt länge, men ändå.
Jag älskar mitt jobb. Jag sitter på kontoret, springer på möten, planerar strategiska kommunikationsinsatser, skriver, ringer, analyserar, planerar, fikar, pratar, och fikar lite till. Sånt där som vuxna gör. Slutsats: Jag är vuxen nu. Chock: Är jag vuxen nu!? Insikt: Jag ÄR faktiskt vuxen nu. Inte bara vuxen som att man har ett jobb utan att man lever på ett helt annat sätt. Lite mer planerat och inte så impulsivt, galet och känslostormade.
Istället för att bara längta till helgen och nästa stora fest längtar jag efter mysiga hemmakvällar, rödvin, middagsbjudningar och parkeringsplats med motorvärmarstolpe. Och den där fantasin om små trippande barnfötter verkar snarare underbar än hysteriskt skrämmade. Fler och fler skaffar barn runt omkring oss, och fler bebisar är på väg. Man kan inte annat än att ryckas med i det här paradigmskiftet som så smått börjar göra sig synligt. Nu är det i och för sig lite svårare att bli på smällen när man är i en relation med dubbla uppsättningar ägg och noll spermier, så oavsett om småfotstrippande verkar mindre läskigt nuförtiden så trippar dom fortfarande runt många mil härifrån.
A åker till Manchester i helgen och jag ska vara ensam hemma. Förmodligen blir det till att hjälpa syster att flytta. Hon ska flytta in i en lägenhet två hus ifrån mig! Jag är så glad!
Jag får finfrämmande i jul!
Pratade med min vän T i förrgår. Hon mådde bra och hade precis börjat på sin nya tjänst och jobbade för fullt där nere i Jönköping. Det känns som år och dar sedan vi pluggade ihop här uppe. Men ändå går tiden så fort. Det är konstigt. Hursomhelst så pratade vi en stund och sedan avslöjade hon att hon kommer hit upp till Norrland i mellandagarna! Det ska bli så himla kul! Saknar henne massor!
Idag har jag suttit i möte precis hela dagen och pratat om hur vi på kommunikationsavdelningen där jag jobbar ska lägga upp vårt framtida arbete och hur vi ska dela upp ansvarsområden. Jag kommer troligen att bli ansvarig för events och direktmarknadsföring. "Ansvarig"...det låter så vuxet!
Idag har jag suttit i möte precis hela dagen och pratat om hur vi på kommunikationsavdelningen där jag jobbar ska lägga upp vårt framtida arbete och hur vi ska dela upp ansvarsområden. Jag kommer troligen att bli ansvarig för events och direktmarknadsföring. "Ansvarig"...det låter så vuxet!
Mera naket tack!
I fredags var jag på finpartaj. Finpartaj som i "Klädsel: Kavaj". (Behöver jag tala om att jag sällan är en person som får fina inbjudningar med klädkoder? Jag är nöjd om jag får ett halv förståeligt T9-skrivet SMS med orden: "Fest! Ta med egen dricka!") Men nuförtiden är man ju en sån här som sitter på kontor och arbetar, och därför ibland får frottera sig med det fina folket i slips och kavaj. Det var intressant. Det delades ut fina priser, till bland annat årets marknadsförare (på lokal nivå, ska tilläggas) och andra saker. Jag vann i lotteriet och fick två teaterbiljetter så jag var mer än nöjd!
Jag fick förövrigt googla "Klädsel + Kavaj + för tjejer" för att ha en aning om vad jag skulle ha på mig. Klänning, kjol eller byxdress var det Wikipediska svaret. Glöm det, tänkte jag och hade på mig svarta brallor och en rutig topp som visade mycket tuttar. Väl på det fina partajet kunde jag strax konstatera att det var ett rejält underskott på tuttar överhuvudtaget. Däremot var det ett större överskott på män i åldern 50+. De tuttar som eventuellt fanns där var väl gömda bakom tillknäppta kavajjackor. Jag tror att jag syntes ganska bra.
Men ingen har väl tackat nej till lite naket förr, så vadå. Det bjuder jag på.
Jag fick förövrigt googla "Klädsel + Kavaj + för tjejer" för att ha en aning om vad jag skulle ha på mig. Klänning, kjol eller byxdress var det Wikipediska svaret. Glöm det, tänkte jag och hade på mig svarta brallor och en rutig topp som visade mycket tuttar. Väl på det fina partajet kunde jag strax konstatera att det var ett rejält underskott på tuttar överhuvudtaget. Däremot var det ett större överskott på män i åldern 50+. De tuttar som eventuellt fanns där var väl gömda bakom tillknäppta kavajjackor. Jag tror att jag syntes ganska bra.
Men ingen har väl tackat nej till lite naket förr, så vadå. Det bjuder jag på.
En människa i en annan människa
Min och sambons kompis H är gravid − det finns en människa i hennes mage! En livs levande alltså. Jag vet ju egentligen hur barn blir till och att de ligger och jäser i någons mage innan de kommer ut. Men när man ser det på så där nära håll verkar det ju helt surrealistiskt! Men nu har jag verkligen sett det! Svart på vitt dessutom på ett grumligt ultraljudsfoto som om man man vände det rätt visade ett litet huvud, en näsa och en tumme och om man vände det fel mest liknade en avlägsen och mystisk galax någonstans.
Hennes mage såg gravid och rund ut och jag till och med kände på den! Senast jag kände på en gravid mage var när jag boxade på insidan av min egen mammas, tror jag. Jag har inte träffat H på ett tag, och när jag klev in i lägenheten kände jag mig konstigt blyg på något sätt. Ungefär som att jag hoppades att magen skulle få ett bra första intryck av mig, eller som att jag var rädd för att förolämpa den på något sätt genom att råka säga något knäppt, eller fråga korkade frågor som alla andra frågar. Istället utbrast jag "cooolt!" och var sedan tyst och fånigt förbluffad.
Jag undrar hur pinsamt fascinerad och häpen jag kommer vara den dagen när barnet väl tittar ut... Jag har plockat fram Lennart Nilsson ur bokhyllan och trollbundet undersökt hur stor bebisen kan vara och vad den kan ha för sig där inne just nu. Jag måste erkänna att det faktiskt pirrar lite i min egen skaffa-barn-nerv...
Hennes mage såg gravid och rund ut och jag till och med kände på den! Senast jag kände på en gravid mage var när jag boxade på insidan av min egen mammas, tror jag. Jag har inte träffat H på ett tag, och när jag klev in i lägenheten kände jag mig konstigt blyg på något sätt. Ungefär som att jag hoppades att magen skulle få ett bra första intryck av mig, eller som att jag var rädd för att förolämpa den på något sätt genom att råka säga något knäppt, eller fråga korkade frågor som alla andra frågar. Istället utbrast jag "cooolt!" och var sedan tyst och fånigt förbluffad.
Jag undrar hur pinsamt fascinerad och häpen jag kommer vara den dagen när barnet väl tittar ut... Jag har plockat fram Lennart Nilsson ur bokhyllan och trollbundet undersökt hur stor bebisen kan vara och vad den kan ha för sig där inne just nu. Jag måste erkänna att det faktiskt pirrar lite i min egen skaffa-barn-nerv...
Lesbisk attack-chockering
Jag har ett eget kontor, med en egen röd snurrstol och det står en namnskylt på min dörr med mitt (rättstavade!) namn! Jag är överväldigad och känner mig som en "riktig" anställd personal! Det är ju vad jag är nu. Häftigt! Jag är ingen liten småstressad timvikarie-person-som-ingen-egentligen-vet-vad-hon-gör-där längre! Att byta jobb är det bästa jag gjort!
Idag har jag skrivit en intervju, varit med på fyra fotograferingar, suttit med som kommunikatör i en projektgrupp, layoutat en affisch, blivit plåtad själv, och lagat huvudet på ett plastskelett i naturlig storlek. Jag älskar mitt jobb!
Men jag är nog fortfarande så pass okänd på jobbet att folk ännu inte riktigt börjat viska om min sexuella läggning. Jag har än så länge inte fått några menande blickar när andra antagit att min "sambo" refereras till som en "han". Den senaste veckan har jag nickat och skjutit av några leenden när mina nya arbetskamrater undrar över saker som om jag och min "kille" kommer i från stan eller om "han" och jag bor ihop. Det är ganska lurigt att prata om någon utan att någonsin behöva använda ett personligt pronomen!
Till saken hör att jag inte direkt är någon som drar upp mitt privatliv och berättar att jag har sambo över huvud taget det första jag gör när jag träffar en ny människa. Men det verkar vara en väldigt viktig fråga för trevliga och nyfikna små tanter som mer än gärna berättar om sina karlar, katter, barnbarn och barnbarns husdjur. Jag känner inte att jag behöver berätta att jag är gay. Men samtidigt tänker jag ju inte dölja att jag är sambo med en tjej. Det är ju mitt liv, och det är jag stolt över. Men att berätta bara för berättandets skull är ju lite fånigt. Dessutom är det roligare att vänta in ett bättre läge för attack-chockeringen!
Idag har jag skrivit en intervju, varit med på fyra fotograferingar, suttit med som kommunikatör i en projektgrupp, layoutat en affisch, blivit plåtad själv, och lagat huvudet på ett plastskelett i naturlig storlek. Jag älskar mitt jobb!
Men jag är nog fortfarande så pass okänd på jobbet att folk ännu inte riktigt börjat viska om min sexuella läggning. Jag har än så länge inte fått några menande blickar när andra antagit att min "sambo" refereras till som en "han". Den senaste veckan har jag nickat och skjutit av några leenden när mina nya arbetskamrater undrar över saker som om jag och min "kille" kommer i från stan eller om "han" och jag bor ihop. Det är ganska lurigt att prata om någon utan att någonsin behöva använda ett personligt pronomen!
Till saken hör att jag inte direkt är någon som drar upp mitt privatliv och berättar att jag har sambo över huvud taget det första jag gör när jag träffar en ny människa. Men det verkar vara en väldigt viktig fråga för trevliga och nyfikna små tanter som mer än gärna berättar om sina karlar, katter, barnbarn och barnbarns husdjur. Jag känner inte att jag behöver berätta att jag är gay. Men samtidigt tänker jag ju inte dölja att jag är sambo med en tjej. Det är ju mitt liv, och det är jag stolt över. Men att berätta bara för berättandets skull är ju lite fånigt. Dessutom är det roligare att vänta in ett bättre läge för attack-chockeringen!
Hej nya liv!
Nu har jag väntat på besked om anställning sen i våras på mitt jobb. Men beskedet ska komma "nästa vecka" varje vecka. Jag höll på att bli bitter ett tag där i början på hösten, men sedan hände något fantastiskt. En marknadschef för ett visst företag ringde upp mig och ville träffa mig för en marknadsföringstjänst. Jag blev helt paff och travade dit utan att veta vad jag egentligen givit mig in på. Efter samtalet bestämde vi en ny träff med hennes chef och båda två var väldigt intresserade av att anställa mig. Coolt med tanke på att jag inte ens sökt tjänsten! Mina chefer på mitt nuvarande jobb fick reda på att jag eventuellt skulle bli erbjuden ett annat jobb och de ringde upp mig för ett möte.
Vi träffades och jag förklarade läget och bad dem att OM de vill anställa mig vill jag gärna ha ett besked. Jag kan inte vänta hur länge som helst. De förstod läget och lovade att snabba på. Tyvärr ringde företaget och sa att de fått nej till nya anställningar från sin Fack eftersom de nyligen tvingats avskeda folk. Så vips var den möjligheten borta. Men jag sa inget till mitt nuvarande jobb, utan hoppades att de ändå skulle skynda på med sitt beslut och kanske höja lönen i samma veva. Tyvärr verkade inte lite konkurrens skrämma dem och beskedet dröjde några veckor till. Jag insåg att de inte alls är så rädda för att tappa mig så det är lika bra att foga sig in i ledet och vara glad över de få antal timmar man ändå får jobba.
MEN. Då ringde en annan organisation och sa att de gärna ville träffa mig för en intervju. Först fattade jag inte vad det var, för det var så längesen jag skickade in ansökan. Men jag knatade iväg på intervjun några dagar senare. Jag gick mest för att det var den första regelrätta arbetsintervjun jag någonsin varit på. Det kändes lite spännande och jag hoppades att jag skulle lära mig något. Tjänsten hade varit utannonserad både i tidningar och på nätet och den krävde bland annat flertalet år arbetslivserfarenhet inom området, vilket jag inte har. Men söker gör man ju ändå. Så att gå vidare till intervju kändes lite som att gå vidare till slutaudition i Idol. Otroligt!
Jag surrade på, att surra är inget jag har problem med. Surrade om både ditt och datt och det var en ganska trevlig intervju. Efter några dagar hörde de av sig och sa att det nu var tre (3!) stycken kvar och att de gärna ville träffa mig igen. Nu började jag bli smått nervös och tänkte saker som "Men tänk om jag faktiskt har en chans?!"
Träffade dem förra fredagen och surrade på en gång till. Det var en trevlig intervju igen och den här gången tog den närmare två timmar. De lovade att komma med ett besked nästa vecka. Men de ringde upp mig efter tre timmar och ERBJÖD MIG JOBBET! Det är en fast tjänst som informatör* (det jag är utbildad till) och jag börjar om en vecka!
Jag är glad!
På mitt nuvarande jobb verkar cheferna inte förstå någonting. De säger "Jaha, vad roligt för dig, men vi trodde att du ville jobba här?" Ja, det ville jag också, men att jobba på timmar känns inte så lockande. Man vet ju inte från en månad till en annan om man kommer lyckas knåpa ihop till hyran. Jag kan ju inte vänta hur länge som helst på besked om hur det blir med jobbet. Särskilt inte när det finns andra som erbjuder bättre saker. Så trogen är jag inte.
(Jag har redan shoppat upp nästan hela första lönen och den beräknas väl komma i november antar jag. Hur jag har lyckats med det är för mig en gåta, haha. Men det kändes nödvändigt att investera i mitt nya arbetande jag genom flertalet nya kläder, stövlar och dyra schampon. Det kändes i alla fall nödvändigt just då! ...det lät dessutom mycket bättre i huvudet när jag tänkte det i affären än när jag kom hem och inte hade prioriterat att köpa mat.)
* Eftersom jag fick frågan så är det väl lika bra att beskriva vad en informatör gör.
Wikipedia: Informatör är en yrkesbeteckning för en anställd eller utbildad person vars uppgift är att analysera, planera, skapa och utvärdera det informationsmaterial som flödar ut ifrån, inom eller genom den organisation informatören är anställd vid. Informatörens utbildning består vanligen av studier i medie- och kommunikationsvetenskap.
Jag själv skulle snarare säga att det inte bara handlar om "informationsmaterial" utan om att analysera, planera, skapa och utvärdera ALL kommunikation som sker till, från och inom organisationen. Det handlar om image-frågor, internkommunikation, marknadsföring... allt möjligt när man tänker efter. Alla reklambudskap, alla kampanjer, alla logotyper, alla företagstexter, alla profilprodukter, inredningen i en butik, personalens bemötande... Nästan all kommunikation du möter är genomtänkt och har ett syfte. Och allt som oftast är det en liten informatör inblandad på ett hörn.
Vi träffades och jag förklarade läget och bad dem att OM de vill anställa mig vill jag gärna ha ett besked. Jag kan inte vänta hur länge som helst. De förstod läget och lovade att snabba på. Tyvärr ringde företaget och sa att de fått nej till nya anställningar från sin Fack eftersom de nyligen tvingats avskeda folk. Så vips var den möjligheten borta. Men jag sa inget till mitt nuvarande jobb, utan hoppades att de ändå skulle skynda på med sitt beslut och kanske höja lönen i samma veva. Tyvärr verkade inte lite konkurrens skrämma dem och beskedet dröjde några veckor till. Jag insåg att de inte alls är så rädda för att tappa mig så det är lika bra att foga sig in i ledet och vara glad över de få antal timmar man ändå får jobba.
MEN. Då ringde en annan organisation och sa att de gärna ville träffa mig för en intervju. Först fattade jag inte vad det var, för det var så längesen jag skickade in ansökan. Men jag knatade iväg på intervjun några dagar senare. Jag gick mest för att det var den första regelrätta arbetsintervjun jag någonsin varit på. Det kändes lite spännande och jag hoppades att jag skulle lära mig något. Tjänsten hade varit utannonserad både i tidningar och på nätet och den krävde bland annat flertalet år arbetslivserfarenhet inom området, vilket jag inte har. Men söker gör man ju ändå. Så att gå vidare till intervju kändes lite som att gå vidare till slutaudition i Idol. Otroligt!
Jag surrade på, att surra är inget jag har problem med. Surrade om både ditt och datt och det var en ganska trevlig intervju. Efter några dagar hörde de av sig och sa att det nu var tre (3!) stycken kvar och att de gärna ville träffa mig igen. Nu började jag bli smått nervös och tänkte saker som "Men tänk om jag faktiskt har en chans?!"
Träffade dem förra fredagen och surrade på en gång till. Det var en trevlig intervju igen och den här gången tog den närmare två timmar. De lovade att komma med ett besked nästa vecka. Men de ringde upp mig efter tre timmar och ERBJÖD MIG JOBBET! Det är en fast tjänst som informatör* (det jag är utbildad till) och jag börjar om en vecka!
Jag är glad!
På mitt nuvarande jobb verkar cheferna inte förstå någonting. De säger "Jaha, vad roligt för dig, men vi trodde att du ville jobba här?" Ja, det ville jag också, men att jobba på timmar känns inte så lockande. Man vet ju inte från en månad till en annan om man kommer lyckas knåpa ihop till hyran. Jag kan ju inte vänta hur länge som helst på besked om hur det blir med jobbet. Särskilt inte när det finns andra som erbjuder bättre saker. Så trogen är jag inte.
(Jag har redan shoppat upp nästan hela första lönen och den beräknas väl komma i november antar jag. Hur jag har lyckats med det är för mig en gåta, haha. Men det kändes nödvändigt att investera i mitt nya arbetande jag genom flertalet nya kläder, stövlar och dyra schampon. Det kändes i alla fall nödvändigt just då! ...det lät dessutom mycket bättre i huvudet när jag tänkte det i affären än när jag kom hem och inte hade prioriterat att köpa mat.)
* Eftersom jag fick frågan så är det väl lika bra att beskriva vad en informatör gör.
Wikipedia: Informatör är en yrkesbeteckning för en anställd eller utbildad person vars uppgift är att analysera, planera, skapa och utvärdera det informationsmaterial som flödar ut ifrån, inom eller genom den organisation informatören är anställd vid. Informatörens utbildning består vanligen av studier i medie- och kommunikationsvetenskap.
Jag själv skulle snarare säga att det inte bara handlar om "informationsmaterial" utan om att analysera, planera, skapa och utvärdera ALL kommunikation som sker till, från och inom organisationen. Det handlar om image-frågor, internkommunikation, marknadsföring... allt möjligt när man tänker efter. Alla reklambudskap, alla kampanjer, alla logotyper, alla företagstexter, alla profilprodukter, inredningen i en butik, personalens bemötande... Nästan all kommunikation du möter är genomtänkt och har ett syfte. Och allt som oftast är det en liten informatör inblandad på ett hörn.
