Femmelicious

Jag står på ett av mina jobb och känner mig pigg och utvilad. Inte. Igår var det melodifestivalen. Av nån anledning hejade jag på Måns. Jag tyckte att det var lite drag i hans låt Cara mia. Men The Ark var ju också bra, så jag sörjde inte. Jag var på fest med Bruden M. Jag har umgåtts med henne alla dagar utom kanske tre sen jag träffade henne för en månad sen. Det är lite lustigt. Under kvällen var det väl ungefär 10 brudar som sms:ade henne och skrev att de var kåta, att de saknade henne, att de ville ha henne och dylikt. Jävligt poppis den där bruden. Det är ju nästan så att man undrar om man ska dra en kölapp och sätta sig och vänta i något hörn.
Eller inte. Det är inte min melodi.

Jag har aldrig varit särskilt bra på det där att vänta på min tur när alla andra gottar åt sig precis som de vill. Jag har aldrig varit mycket för att tävla om jag inte är säker på att jag vinner heller. Jag är nämligen världens sämsta förlorare. Nej, då inbillar jag hellre både mig själv och alla andra att jag inte är intresserad av högsta vinsten istället.

På fredag åker jag till Stockholm. Jag längtar. Egentligen är jag ju en inbiten norrländska som älskar Norrland över allt annat. Jag bodde inte i Stockholm så länge, men tillräckligt länge för att finna någon sorts harmoni och vardag. Jag fann en del av mig själv som till slut blev hela jag. Stockholm andas fina minnen.

Höstlöv på gatorna och varm caffe latte på mysiga fik. Fröken T med det eldröda håret och ögonen man kunde förlora sig i. Rödvin och Norah Jones och skrattet som fastnade i väggarna. Knarriga trappor i gamla hus på Söder. Kreativiteten i fingrarna, målningarna och inspirationen. Tiden gick sakta och fort på samma gång. Jag levde ett helt annat liv i Stockholm.  Egentligen var det i Stockholm som jag först erkände för mig själv att jag älskar brudar.