Femmelicious

Äntligen är fotbollssäsongen slut. Nu blir det färre träningar, färre ensamma middagar, färre sitta och vänta på läktaren och låtsas vara intresserad. Färre fotbollssamtal som man måste sitta och le till eftersom man inte fattar vad folk säger. Mer tid för kärlek helt enkelt. Det är inte så att jag missunnar min sambo hennes livs största intresse. Det är mer att det inte bara tar över hennes liv, utan också mitt. Stolt fotbollsfru - något som jag ändå gärna vill leva upp till, men jag undrar hur länge jag egentligen kommer att lyckas påskina denna för mig väldigt onaturliga roll.

Hennes lag kom tvåa i serien. De går därför inte upp i en högre division inför nästa år. (Heter det så?) Jag vet att de krigade för det, och jag skäms ända in i själen för att jag ändå på något vis är ganska nöjd med en andra plats. Då slipper de åka så himla långt nästa år när de ska ha bortamatch. Jag tycker redan nu att de reser runt alldeles för mycket. Hela helgen går ju åt för tusan. 

Igår var den sista avgörande matchen. Jag satt på läktaren och koncentrerade mig så mycket jag kunde för att hänga med. En röd spelare där, en domare som studsar förbi, tränare som gapar, en liten fågel som flyger runt runt ett träd på andra sidan planen, vad fin natur bakom planen, utsikt över älven, och så fina höstfärger över landskapet, ojsan matchen var det ja... En blå spelare susar förbi, folk applåderar, oj någon har visst gjort mål. Vems lag?

Men när det väl kommer till kritan är jag jätteglad att hon har sitt intresse. Hon brinner för det, och älskar det. Hur ska jag kunna motstå att ryckas med? Även om jag inte fattar alla regler, och skriker BRA! när alla andra skriker SYND! och att jag blandar ihop offside med iceing och blir utskrattad, så trivs jag ändå i sammanhanget. Jag är så stolt över henne och tycker att hon är så cool ute på planen så jag nästan vill explodera av kärlek!

Jag jobbar fortfarande kvar där jag skulle ha jobbat i åtta dagar. Har inte skrivit några papper ännu, men det kommer. "Snart, mycket snart" säger dom. Jag fick ett väldigt intressant telefonsamtal för ett par veckor sedan. Det handlade om ett jobb och hon var intresserad av att anställa mig. Det hade kunnat bli så bra! Och lönsamt!

Tyvärr sket det sig eftersom företaget inte fick anställa någon för sitt fack. Så jag är kvar på mitt gamla jobb. Men jag fick i alla fall ut något positivt av det. Helt plötsligt har mina chefer insett att jag faktiskt KAN försvinna. Det har gjort dem liiite mer tillmötesgående och liiite snabbare i sin hantering av min tjänst.

Men just nu är jag sjuk. Jag ligger hemma i soffan med två filtar om mig, två katter som ligger och kurrar ovanför huvudet och med laptopen på magen. Jag har sett hela säsong två av Heroes idag. Och ätit skorpor. Med sylt.

Det är slut på batteri i vår brandvarnare. Den har pipit en gång var femte minut i två dagar nu. Men jag har inte orkat göra något åt det. Snart. Mycket snart.

Jag har ramlat in i ett jobbprojekt på åtta dagar. Jag har redan arbetat mig igenom sex av dem. Jag väntar fortfarande med spänning på om dessa åtta dagar ska bli förlängda till en tjänst. Men som vanligt så ska jag få veta "nästa vecka." Nu är jag tydligen anställd i dessa åtta dagar i alla fall. (Jag har inte sett något avtal om det, så jag undrar i mitt stilla sinne vad jag har för arbetstider och lön, men min kollega som längtat efter en assistent i två år tycker att sådana världsliga saker inte är något jag ska bry min söta lilla hjärna med.)

Det är tur att min vän Fantastiska A inte läser min blogg så ofta, eftersom hon arbetat i facket och har stenkoll på såna här saker och säkert skulle gå i taket över att jag kan acceptera arbete utan minsta säkerhet. Men vad ska man göra? Jag hoppas på det bästa.

Mitt arbete har varit att gå igenom, skriva om, skriva in, skriva rätt och skapa en röd tråd i ett dokument som ska fungera som en regional ansökan till ett regionalt projekt som blandar in min kommun och tre grannkommuner. Det har varit lite fräckt att sitta i möten med diverse förvaltningschefer, branschchefer och annat löst folk. (Jag har dragit ner medelåldern på mötena med flera år...)

Arbetet med dokumentet har på så vis varit väldigt intressant. Jag har fått försöka tyda fraser som "nuförtiden är det vanligt att använda sig av marknadsföring på FejsBox och Jouetub." Men även om de skriver det så vet de inte riktigt HUR marknadsföring på internet går till. "Hur mycket kostar en annons på JOUETUB?" Jag förstår inte all denna förkärlek till annonser. Är problemet att man inte känner till några alternativ? Men de nytänkande är däremot helt övertygade om att det är Facebook och Youtube som är grejen. Och ja, jag är beredd att hålla med till viss del. Men borde man inte fokusera på VAD man ska säga innan man bestämmer VART man ska synas? Själva budskapet är det ingen som orkar fundera på. Men så länge man SYNS så fixas alla problem... (!!?)

Varför fattar de inte att de borde anställa mig bums?