Hej, jag är gay nuförtiden!
Jag mailade henne och sa att vi kommit på att det var hon. Och att det var min "sambo" hon haft kontakt med. Jag vet inte om hon visste att jag kommit ut som gay och börjat träffa/dejta/bli tillsammans med tjejer /skaffat mig ett helt nytt liv sen sist vi sågs. Men hon verkade lite chockad eller så spelade hon för att hon redan hört skvallret men inte ville erkänna det. Så kan det ju också vara förstås.
Jag kan tänka mig att det måste vara svårt för de som gick med mig i skolan att tänka sig att jag några år senare skulle vara lesbisk sambo. Men så är det, och jag tycker bara att det är kul att folk blir så pass förvånade. Det visar att vem som helst kan vara vad som helst och känna hur som helst. Stereotyper är ofta överskattade med andra ord!
Tjej + tjej = Barn?
När jag var 16 och tillsammans med min första pojkvän (det höll i fyra år) så var jag jättenervös att jag skulle råka bli med barn. (Trots att skydd alltid användes.) Jag vet jättemånga som när de är äldre tänker: "Ja men blir det så blir det!" Det är svårt att tänka så när man är tillsammans med en tjej. Det finns liksom inte så mycket utrymme för att råka bli med barn. (Om man förutsätter trohet och inga skumma trekanter med oskyddade pojkar förstås.)
Jag och sambon hamnade i en diskussion om barn häromdagen. Hon är också väldigt barnkär och vill bli mamma någon dag. (Inte nu alltså, det vill inte jag heller. Men NÅN dag.)
Men liksom. Jag känner inga lesbiska som skaffat barn tillsammans. Jag vet en hel del om HUR man gör, men inget om känslomässiga bitar. Typ hur kommer man fram till om vem som ska bära första barnet? Hur känns det för "medmammans" föräldrar? Ser de sig som självklara mor- och farföräldrar? Är det inte lätt att bådas önskan och bild om mammarollen inkräktar på varandras roller? Hur pass jobbigt är det att genomgå själva skaffa-barn-processen? Hur mycket kostar det?
Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här, för det finns inga konkreta planer. Men det är i alla fall mysigt att veta att man delar en dröm.
Influensan tar ju knäcken på en
Trots att man är sjuk och har varit det ganska länge så har ju tiden fortfarande sprungit på som vanligt. Jag har hunnit med ganska många saker också. Ändå. Jag har skrivit klart den där bokgrejen så den är nu inskickad. Nu vet jag inte vad som kommer att hända med den, men det märker vi.
Jag har dessutom sökt ett nytt jobb. Att skriva CV var en rolig upplevelse. Jag har aldrig sökt ett jobb på ett sånt där traditionellt sätt förut så det var en rolig erfarenhet. Jag är nästan lite rädd att jag får jobbet, för då måste jag ju stå för alla de där otroligt bra sakerna jag skrivit om mig själv. Enligt mitt CV är jag både extremt påhittig och alltid glad och trevlig. Och kan typ en massa andra saker. Tänk Martina Haag.
Den tredje grejen jobbar jag fortfarande på. Hemtenta i Strategisk kommunikation C. Jag sitter mest och skriver här nu för att slippa ta tag i den skiten.
Min mamma fyllde 50 häromdagen så i fredags var jag och flickvännen hemma på släkt- och vänner-kalas. Det var jättetrevligt. Alla vet om att jag och flickvännen är tillsammans och det är så himla skönt att alla har tagit det så väldigt bra. Farfar frågade när han ska bli bjuden på middag och farmor frågade vad vi behöver till lägenheten tills vi fyller år. Farmor och farfar kramar alltid flickvännen när de ses. De hade varit inne på hennes jobb för ett tag sedan också för att hälsa, men hon hade varit på lunch eller något. Pappas kompis erbjöd sig att hjälpa till att renovera om jag målade ett par tavlor till hans hall. (Kan jag måla?) Så han och sambon kastade sig in i en diskussion angående kakel och badrum. Sen spöade hon alla mina grabbkusiner i pingis. Jag älskar henne.
Det var så bra stämning så att vi faktiskt var tvungen att diskutera det sen. Det hade ju faktiskt kunnat vara jättekonstig stämning. Egentligen. Bara för att vi är två tjejer. Men det tråkigaste är att man överhuvudtaget ska behöva tänka att det är skönt att alla tar det så bra. Egentligen borde det vara självklart. Vi kände oss i alla fall som vilket par som helst och jag är otroligt glad att jag har världens bästa släkt!
Lite trevlighet skadar aldrig
Jag har legat hemma med feber och världens dunderförkylning i en vecka. (Influensa?) I helgen mådde jag riktigt dåligt så jag (eller egentligen min sambo) bestämde att jag skulle ringa vårdcentralen det första jag gjorde måndag morgon. Så det gjorde jag. Men nu är det ju så att det troligen är lättare att komma fram i direktsändning till Bingolotto än att lyckas komma fram till den jävla vårdcentralen. När jag äntligen lyckades pricka in så att jag fick hamna i kösystemet var klockan redan kvart i nio. Väntade i telefonkön i ungefär en kvart tills vårdcentralen äntligen svarade. Jag berättade om mina symptom och att jag tror att jag har halsfluss och att jag knappt kan svälja.
Klagomål nummer ett:
Hon börjar diskutera om huruvida jag överhuvudtaget ska få gå till deras vårdcentral eftersom jag bor i stan numera. (Jag har inte bytt vårdcentral sen jag flyttade.) Jag säger att jag måste gå på den jag redan haft eftersom min journal finns där. Om jag ska gå i stan så behöver jag byta vårdcentral först och det tar ju några dagar. Minst. Och jag är sjuk NU. Kärringen blir ännu surare och byter strategi.
Klagomål nummer två:
"Ja men det finns ändå ingen tid idag."
Men fel att säga det redan från början då? Och fel att ändå vara lite trevlig och säga "Tyvärr, vi har fullt idag, jag är ledsen!" Nej istället sa hon att jag borde ha ringt tidigare om jag nu var så sjuk. (Jag som ringt sedan 07.57 ungefär en gång i minuten.) Det lät som att hon ville säga åt mig att skylla mig själv och sedan skratta rått.
Jag la på och funderade över om jag hade varit otrevlig på något sätt, eller om jag retat upp henne på något sätt som jag inte själv märkt. Jag ringde mamma och hon sa att den där kärringen är dum i huvudet. Då kändes det bättre. Mamma sa att jag skulle ringa till läkarjouren på sjukhuset om det inte blev bättre. De öppnade efter klockan sju, så jag och sambon åkte dit eftersom mitt tillstånd var lika halsflussigt. Där satt halva våran stads befolkningen och hostade influensa. (Var man inte redan sjuk när man klev in där kommer man garanterat att bli det.) Efter tre timmars kö fick jag äntligen komma in. (Ingen tidsbokning, därför kötiden är så lång.) Alla små kids som spydde fick gå före i kön, av ganska självklara anledningar. Jag funderade därför på att börja spy också, rent strategimässigt.
Klagomål nummer tre:
Eftersom köandet tog så lång tid var det många av patienterna som blev väldigt otåliga. Personalen jobbade väl så gott de kunde antar jag. När det så väl var dags för min tur så ropade de upp mitt och en gubbes namn. När vi väl kommer in så skäller kärringen ut oss för att "folk inte kan fatta att man faktiskt måste vänta!" Jag och gubben kollade på varandra som för att säga "Ehh, vad har vi gjort?" Jag förstår att det är jobbigt att vara personal när det är så mycket att göra, men skäll inte på de som inte ens har klagat!
Klagomål nummer fyra:
Så fick jag träffa läkaren. En velig man som knappt sa någonting alls. Jag berättade att jag hade ont i halsen och att jag trodde att det var halsfluss. Jag berättade att jag haft det innan så att jag är rädd att det är det igen.
- Ja men då går jag och skriver ut penicillin, tål du det?
- Eh ja, det gör jag. Men ska du inte lysa i halsen?
- Jo okej. (Lyste i halsen och hmm:ade lite.) Ja egentligen ser det inte ut som halsfluss, men om du är så säker och har haft det förut så. (Börjar gå för att hämta penicillinrecept.)
- Men det var tre år sedan. Alltså jag vill ju inte äta penicillin om det inte är halsfluss. Ska man inte ta ett halsprov??
- Jo, det kan man ju göra. Men du lät ju så säker.
Han gjorde ett halsprov och det var INTE halsfluss. Så jag fick inget penicillin. (Vilket var bra, för mitt immunförsvar blir sabbat i upp till ett år efter en penicillinkur. Därför är jag jävligt glad att jag inte fick en i onödan.)
Istället så hade han ju ingen aning om vad det kunde vara så han sa åt mig att gå hem och vila.
Jag kom hem vid elva, trehundra spänn + en taxiresa fattigare med insikten om att jag fortfarande inte visste vad det var för fel, men att det inte var halsfluss. Jag vet inte riktigt om det var värt det.
Dagens frågelåda
Dagens fråga:
Hej!
Håller på och känner efter var jag står... Svårt... Kan du hjälpa mig, tror du?
Kände igen mig i det du skriver. Ritade bystiga kvinnor på mina teckningar när jag var liten, var imponerad av hur vacker min ena klippdocka var... =) Brydde mig inte så mycket om Ken när jag lekte med Barbie heller. =) Avgudade en av mina kvinnliga lärare i lågstadiet. Hade en väldigt bra vän som jag "lekte" (inget sex, men något på den vägen) med. Var också "besatt" av henne, hon var mitt allt!
När vi fick i uppgift att skriva en historia skrev jag om ett lesbiskt par... Frågade alltid min bästa vän om vad hon skulle säga om jag var lesbisk (detta var i högstadiet).
Har varit kär, antar jag, i en tjej som jag aldrig fick kontakt med.
Har dock bara haft relationer med killar, som jag alltid avslutat. Inte känt så mycket sexlust med dessa killar mot slutet av vår relation. Har funderingar kring om relationen avslutades för att jag inte kände någon lust längre eller om det har varit så att jag avslutat förhållandena för att det inte känts rätt och att lusten därför avtagit...?
Jag antar att jag bara borde prova...!? Men så svårt. Önskar att någon kunde säga att jag är det ena eller det andra...!
Vad tror du om lilla mig?
Varma hälsningar
Fisken
Femmelicious svarar:
Bara för att man är en tjej som inte hittat någon schysst snubbe som får ens hjärta att slå dubbelslag eller som man är så attraherad av att man glömmer blinka så behöver det ju inte betyda att man är lesbisk. Men samtidigt så behöver det ju inte betyda att bara för att man inte känt samma sak för en tjej så är man hundra procent hetero.
Jag var som du. Jag hade flera förhållanden med killar. Det var inget fel på dom. Jag var lycklig, men samtidigt kändes det som att det var någonting annat som jag väntade på. Det fanns en känsla av att jag fortfarande sökte något, men jag visste inte vad. Jag trodde att det skulle försvinna bara jag började gymnasiet / fick nya kompisar / flyttade till Stockholm / gick ner i vikt / bytte frisyr. Men vad jag än gjorde så fanns ändå den där känslan av att allt inte var fulländat inom mig. (Så kan man ju förmodligen känna även om man inte råkat undertrycka sin sexuella läggning, men jag tror att det var det som hände mig, för det gick över när jag insåg hur det låg till.)
Att "prova" är ju ett råd som jag också fick när jag var i din situation och desperat sökte råd från alla flator som verkade rutinerade på QX. Men som du sa så är det inte så lätt. Jag "provade" i alla fall, med första bästa tjej som dök upp. (Hon var väl också lika nyfiken antar jag. Träffade henne på QX.) Men efteråt trodde jag att jag var straight igen, eftersom det inte klickade någonstans. Jag kom däremot fram till insikten att det kanske var just HENNE jag inte klickade med. Det krävs ju lite mer än att det är EN TJEJ vilken som helst för att man ska bli kär. Men vips en dag så blev jag kär i en annan tjej och hon blev kär i mig. Då insåg jag och bitarna föll på plats.
Jag tror det är svårare om man inte känner någon annan som är gay. Känner man andra kan man känna igen sig i dem och känna sig trygg i att man absolut inte är ensam. Heteropolare är ju också guld värda, men de förstår ändå inte riktigt fullt ut. Därför skulle jag, om jag var du, skaffa mig ett konto på QX på direkten och spana runt lite på lokalflatsbefolkningen där du bor. (Om du inte redan har ett konto.) Prata med folk, be att de berättar om sina erfarenheter, vad du nu än är nyfiken på eller undrar. Råkar du finna någon intressant och de råkar tycka att du är intressant, ja men vad roligt! Om inte, så stressa inte. Man kan ju träffa folk överallt, och rätt som det är så blir man totalt knockad av någon. Börja leta lite gay-polare så sköter resten sig själv!
Lesbisk sex-work out: Armar och mage
Jag är ju dessutom utbildad kommunikatör till våren, så om våra idéer blir världsrevolutionerande (vilket vi nästan tar för givet att de kommer bli!) så kan jag ju jobba med att ta fram en stor kampanj, medan hon kan föra in den i sportbranschen! Vi kompletterar varandra så bra min sambo och jag. Ja det här har vi kommit fram till i nuläget:
Dagens lektion är armar och mage!*
1. Den lodräta 69:an
Beskrivning:
Den ena partnern ställer sig på armar mot en vägg. (Att först ställa sig på huvudet och sedan pressa upp kroppen med hjälp av partnern är en variant.) Den armstående särar lite på benen medan partnern tar ett stadigt grepp om dennes lår. Beroende på hur långa de båda är kan den som står upp antingen stå upp på fötter eller på knä. Börja slicka. (Byt efter en stund när den upp-och-ner-vände börjar klaga på för mycket blod i huvudet.) För att öka svårighetsgraden kan den som står upp-och-ner göra armhävningar. Men det är lite överkurs.
Svårighetsgrad:
Svår, kräver viss förkunskap, (eller en hel del tålamod.)
2. Erotiska armhävningar
Beskrivning:
Lägg din partner på ett plant underlag. (Säng, bord, golv, vad ni nu har.) Spänn kroppen och gör en armhävning ner till hennes mun och kyss henne. Upprepa.
Svårighetsgrad:
Ganska enkelt. Knästående är okej.
3. Magtränarpull
Beskrivning:
Sitt på golvet med benen i utsträckta och låt din tjej sitta framför dig med ryggen mot ditt bröst. Ha alltså benen och armarna runt henne. När hon lutar sig mot dig och du inte har något ryggstöd kommer du att känna att din mage tränas. Pilla på henne så att hon njuter medan du får din magträning! Byt efter en stund.
Svårighetsgrad:
Ganska enkel och ganska trevlig!
4. Oralsexplankan
Beskrivning:
Ställ dig i plankan, det vill säga i en rak vågrät linje där du sätter ner tårna i golvet/sängen och stödjer dig på armbågarna. Svanka inte och skjut inte upp ryggen. Rakt ska det va! Här finns ganska mycket utrymme för improvisation. Halv 69:a fungerar exempelvis. (Hel 69:a kan också fungera efter lite träning.)
Svårighetsgrad:
Svårigheten är beroende på hur länge man orkar stå. Öka tiden successivt.
Så var dagens lektion över! Kanske på återseende!
* Alla övningar genomförs på egen risk! Vi avsäger oss allt ansvar i det fall att olyckor inträffar!
Alltid dessa val och kval
Flickvännen fyllde år igår. (Hon fick förövrigt två spännande presenter av mig, som jag tror att jag är mest nyfiken på att testa. Ni som känner mig vid det här laget kanske har en aning om vad det kan tänkas vara. Jag lovar att komma med en recension så fort vi testat!)
Ett annat paket som inte var från mig (mina fick hon öppna när vi var ensamma.) fanns underkläder. Det var en bh och medföljande trosor. De var jättesnygga! När gästerna hade gått och tårtan (som jag bakat med rosa och lilla små strösselhjärtan på) var uppäten gick hennes släkt hem.
Flickvännen försvann in i badrummet och kom ut i underkläderna. Hon tittade på mig med den där speciella blicken och sa åt mig att snabba mig och komma till sängen. Jag skyndade mig in i badrummet för att göra mig i ordning, borsta tänderna och torka bort sminket. I min iver när jag hetsigt tvättade ansiktet råkade jag riva mig själv med lillfingernageln på kanten av näsborren som började tokblöda. (Dags att fila naglarna?)
Jag fick panik eftersom jag precis hade tänkt att kliva ur badrummet och vara lite så där snygg och småsexig. Men näsan slutade inte att blöda. Det blev ett ganska djupt rivsår och jag var tvungen att hålla för droppandet med en papperstuss. Jag väntade i någon minut men blodet fortsatte droppa så fort jag tog bort tussen.
− Men kommer du någongång, annars somnar jag! Ropade en otålig flickvän ifrån sängen.
Jag torkade och blötte tussen, svor och fick torka igen. Tussen blev röd och jag fick byta.
− Alldeles strax! Ropade jag tillbaka och försökte låta som att jag borstade tänderna.
Efter ett tag fick jag helt enkelt stoppa upp en tuss i näsan och gå ut. Min sexighet kändes nerplattad till marken. Hon låg i sängen och såg ut som en gudinna. I nya underkläder och med lust i blicken. Jag stod och hängde med armarna och såg bitter ut med en stor papperstuss intryckt i näsborren.
Vi hamnade i alla fall i säng och någon form av förspel ägde rum. Det är här som beslutsångesten faller in. Det finns två olika val. Antingen släcker man lampan så att hon ska slippa se mig och min nästuss, men å andra sidan så får inte jag se henne och hennes nya underkläder. Eller så låter man det vara tänt och jag kan spana på henne hur mycket jag vill både när underkläderna är på och av, men å andra sidan kan hon se mig som just nästan råkat riva av mig näsan och försöker stoppa en sprutade näsblödning med en stor, osexig, oergonomisk papperstuss i näsan. Livet är fullt av mariga val, som Ursula i lilla sjöjungfrun säger.
Jag spanade på henne en stund, men när vi skulle hångla kändes tussen lite i vägen. Det inkräktade ganska grovt på stämningen. Mitt inne i hettan försvann till sist både hennes underkläder och min tuss och sedan levde vi alla lyckliga hela natten.
Finns flatighet?
Fick en fundering i kommentarerna sist. Elvira undrar:
I ett inlägg menar du att det inte finns något som är "typiskt flatigt" för att sedan i din personbeskrivning prata om flatvärlden. Vad är din åsikt egentligen? Finns flatvärlden och vad består den av?
Det här med vad som är typiskt flatigt... Det är väl lite så att så fort folk i allmänhet har en generell uppfattning om vad som är flatigt eller inte så känns det fel. Ungefär som att jag MÅSTE ha baggy brallor bara för att jag är gay. Men lever man mitt INUTI hela härligheten så vet man ju att det är jäkligt vanligt med baggy brallor. Det blir väl lite så att det är mer okej att prata om "hur flator är" när man sätter orden på sig själv och det är mindre roligt när man hör från andra hur man ÄR.
"Flatvärlden" är mer en term jag använder för att beskriva kretsen av flator. Eftersom det (ofta) är färre flator än heterosar i en stad så blir det ju lätt att alla känner alla. Men bara för att det finns en flatkrets (eller flera) betyder det ju inte att flatorna som ingår i den beter sig på något gemensamt sätt eller har gemensamma klädkoder. Nej det är nog väldigt spritt. Men som i alla mindre subkulturer så bildas ibland olika trender. Går man på gayklubb här till exempel så ser man typ 5 av 10 flator med baggy brallor, spretigt hår och skjorta. Därför kan man ju tycka att det är lite flatigt. Men eftersom jag själv inte ser ut så, så är det ju inte en generell sanning och därför inget man kan utgå ifrån att det är typiskt flatigt.
Så det är både på gott och ont. Men samtidigt kan jag tycka att det är roligt med flatighet. Jag tycker att det är roligt om flator sticker ut lite. Jag tycker om att inte vara en i mängden jämt. Att jag är flata är som en kryddig liten extragrej. (Jag kallar det stolthet.) Men jag blir arg när ANDRA påpekar att jag skulle vara annorlunda. Det är väl lite som syskonkärlek. Jag själv får prata strunt om mina syskon, tycka att de är jobbiga, irritera mig på dem, slå dem lite lagom. Men skulle någon annan kröka minsta lilla hårstrået på dem, eller yppa minsta lilla fula ordet om dem så skulle jag bli helt vansinnig.
Det är väl lite samma sak med flatkultur. Jag själv får komma med grova generaliseringar och säga att "höhö, hon snusar ju och har baggy brallor, det är klart att hon är gay!" Medan om någon annan skulle säga "Men DU är ju gay, då måste DU väl snusa?" så kan det göra mig otroligt irriterad.
Paradoxalt och motsägelsefullt. Jag vet. Men så är det.