Ett stycke GAY-vodka tack!
Idag var sambon och jag inne en sväng på systemet för att handla lite inför Pride i morgon. Vi tänkte i och för sig köpa det när vi är i Stockholm också, men det är ändå skönt att kunna ta sig en liten jäkel så fort vi kommer till hotellrummet. Det är ju ändå semester! Och ja, vi ska bo på hotell! Värsta lyxflatorna vi ska leka. Vi hade ju säkert kunnat låna någons soffa ett par dagar eller så, men samtidigt är det skönt att kunna vara lite ifred. Det här blir ju istället för utlandssemester till hösten eftersom min fotbollssambo inte kan lämna stan mitt i säsongen. Till mitt stora förtret. Men det är som det är.
Anyways... Väl inne på systemet såg vi regnbågsvodkan som man hört talats om. En sån måste vi ha, tänkte vi. Fast än vi sällan dricker vanlig osmaksatt Absolut. Tanten i kassan var däremot inte lika uppdaterad om det nya gayiga utseendet på flaskan, och undrade först om det var vår egen kyltermos som vi virat in flaskan i. Vi försäkrade att så var inte fallet, utan att vi hittade den i det där utseendet i hyllan. Återigen undrade hon vad det var i flaskan, och vi fick för tredje gången försäkra att det var vanlig Absolut Vodka, men med regnbågstema.
Då vände hon sig om och ropade till killen tre kassor bort:
- Hörru, Kim! Vad ä det hära fö nåen flaske då? Den ha ja int sett!
Var på han med hög och tydlig stämma svarar:
- Ja män, Berit, det ä ju för det dära Prajd, du vet, för såna som ä GAY!
- Ja, ja.. Det ä ju så många nye förpackningar hela tin, så man kan ju int håll reda på allt!
Som jag sagt tidigare så GÅR det helt enkelt INTE att vara lite hemlig i den här stan.
Dags för semester och Pride
Idag har vi legat och stekt på stranden, jag syster och flickvännen. Det började smidigt med att jag glömt bikinitrosorna. Jag var allmänt seg i huvet och skyller på en alldeles för rolig gayklubbskväll i fredags... Jag fick låna sambons fotbollshorts. Jag låtsades därför att jag var en cool fotbollsspelare och gick lite mer bredbent och tuffare än vanligt. Jag hoppades att jag sände ut några fler flatvibbar än vanligt. Inte hade jag kommit ihåg att raka benen heller. Men syrran sa att det inte var någon fara så länge benhåret inte strök i någons ansikte när man gick mellan handdukar och solstolar för att hitta en ledig plats.
Nu är jag lagom brun (läs: Röd) för att hinna bli snygg och fräsch inför Pride. Vi åker ner på onsdag och stannar till söndag. Vi har pinsamt nog inte tagit reda på vilka aktiviteter som erbjuds ännu. Så vi vet inte riktigt hur dagarna och kvällarna kommer att se ut. Är det någon som har bra tips på vilka fester och events som man bara inte får missa?
Festivalefterdyningar
Sambon och jag skålade i champagne en av dagarna och firade att vi varit tillsammans i ett år. På kvällen när vi skulle sova var hon fortfarande lite lullig. (Vilket hon uttryckte genom att ligga i sängen, blunda, rynka näsan och sluddra att "när huvudet samlar ihop alla mina kroppsdelar, då mår jag lite illa." Jag vet precis hur det känns.) Det blev inget vi-firar-ett-års-pipp.
Idag flyttade den sista av mina universitetspolare. Förutom bästa killpolaren för han blir kvar i stan, tack och lov. Det sista minnet jag har av brudarna är Rinas fettiga fläktfilter eftersom jag var tvungen att ta hem det och stoppa det i diskmaskinen för att hennes lägenhetsbesiktning skulle gå igenom. När jag väl lämnar in det där fläktfiltret så har de verkligen flyttat härifrån, allihop. Det känns så tomt. Därför undersöker jag fortfarande möjliga vägar att hitta nya lokala kompisar. Sambon träffade en tjej idag på bussen som hon började prata med. Det slutade med att den här tjejen kom in i hennes butik efteråt och tog hennes namn och ville höra av sig senare. Om jag bör vara orolig eller överlycklig över min omåttligt sociala sambo låter jag vara osagt. Men det kanske är så där man ska göra.
Bland öltält och popcornmaskiner
Jag träffade henne den andra juli år 2007. Det var ett år sedan idag.
Jag stod på torget i stan som just då föreställde ett festivalområde med öltält, stora scener och massor av människor. Jag hade en gul kjol, bruna linser och en nervös skratt-min som liksom fastnat i ansiktet. Helt plötsligt stod hon där och vinkade. Jag skrattade till åt min kompis som jag pratade med för tillfället för att få det att se ut som att jag hade roligt och just hade berättat ett kul skämt. Min kompis fattade däremot inte alls varför jag började skratta hysteriskt helt utan anledning.
Vi beställde cider och satte oss ner. Hon var så trevlig, och rolig, och söt, och charmig, och snygg, och smart och attraktiv.
Det var oskyldigt från början - några växlade mail, ett par gemensamma bekanta, en del erfarenheter som liknade varandra och som inte alls liknade varandra och som var intressanta att prata om. Vi skämtade, vi skrattade, vi var allvarliga, vi berättade, vi lyssnade, vi förstod och vi kom närmare varandra. Hon var en sån där brud som man inte kan hjälpa att man vill umgås med hela tiden. Man vill veta vad hon tycker, vad hon varit med om, vad hon gillar mest, vad hon gillar minst, vad hon gör, vad hon tänker, vad hon äter, var hon handlar, vad hon tränar, hur hon lever och vad hon lyssnar på. Man bryr sig helt enkelt. Inte som när man sitter och pratar med någon och tvingar sig att komma på smarta motfrågor bara för att man inte ska verka självupptagen och bara prata om sig själv. Nej, hon var en sån som man verkligen intresserade sig för.
Vi började umgås - varje dag i en hel vecka. Hon kom förbi mitt jobb, vi lunchade, vi sågs på uteställen, på fester och på stan. Och varje dag växte det en liten pirrande bubbla någonstans mellan mina lungor. Ungefär som det känns när man svalt en pingisbolls och inte riktigt kan dra ett djupt andetag. Fast på ett bra sätt.
Det tog inte länge innan jag upptäckte att jag var helt galet kär i henne. Tänk om jag vetat den där kvällen för precis ett år sedan att jag idag, den andra juli 2008 skulle sitta på vår gemensamma balkong, i vår gemensamma bostadsrätt och på vår gemensamma bärbara dator skriva om hur jag kände då, och hur jag fortfarande känner.
För nu är festivalveckan här igen och tälten är återuppbyggda på torget. Minnen och känslor sköljer över en i takt med att popcornmaskinerna puttrar, karusellerna snurrar och artisterna spelar. Men det bästa är att i år är hon redan min och jag älskar henne så otroligt mycket. Vi skämtar, vi skrattar, vi är allvarliga, vi berättar, vi lyssnar, vi förstår, vi bråkar, vi reder ut, vi är passionerade och vi älskar och vi kommer hela tiden närmare varandra.
Kärlek.
Vad är väl en festival i stan?
Det bästa är när mamma ringer och frågar hur hennes första lilla älsklingsbarn mår, om jag har feber och att jag ju låter så hemsk i hostan. Då myser jag och blir ännu ynkligare. I morgon ska jag i alla fall gå tillbaka till jobbet. Inte för att jag mår bättre och inte för att jag inte egentligen har råd att vara sjuk, utan för att jag har en tredagarsbiljett till en festival som börjar imorgon och den lyser upp hela min kylskåpsdörr med sin blotta existens. Jag har inte betalat 650 spänn för att vara hemma och sjuk. Men om man är hemma och är sjuk, så får man heller inte gå ut och leka med sina kompisar på kvällen. Det säger min mamma. Ikväll är det smygstart med gratisentré. Jag har redan tyckt mig höra klirrande kapsyler som sprättas av från balkongerna intill, musik som testas i högtalarna från stan, och tamejtusan så tyckte jag att jag alldeles nyss kände en doft av nyrullad sockervadd. Och här sitter jag och hostar och missar hela kalaset.
Men vad är väl en gratisdag på festival. Det kan ju vara alldeles trist och tråkigt och... alldeles, alldeles... underbart...