Kvartalsrapport
Livet rullar på. A och jag har varit tillsammans i över ett och ett halvt år. Shit vad tiden har gått fort. Att läsa bloggen från början känns som ett helt liv sedan. Då hade jag inte ens kommit ut för min familj, och inte för alla kompisar. Idag känns det väldigt främmande Jag kan inte tänka mig ett liv där mamma och pappa inte vet att jag är gay, och att jag ljuger för mina kompisar för att de inte ska få reda på vem jag är tillsammans med. Tänk att man smög så! Varför egentligen!?
Nu har jag jobbat på mitt första fasta heltidsjobb i snart fem månader. Jag har redan fått en praktikant och introducerar samtidigt en tjej som är nyanställd. Man kan inte längre skylla allt man inte kan på att man är "nyast på jobbet". Inte för att fem månader är särskilt länge, men ändå.
Jag älskar mitt jobb. Jag sitter på kontoret, springer på möten, planerar strategiska kommunikationsinsatser, skriver, ringer, analyserar, planerar, fikar, pratar, och fikar lite till. Sånt där som vuxna gör. Slutsats: Jag är vuxen nu. Chock: Är jag vuxen nu!? Insikt: Jag ÄR faktiskt vuxen nu. Inte bara vuxen som att man har ett jobb utan att man lever på ett helt annat sätt. Lite mer planerat och inte så impulsivt, galet och känslostormade.
Istället för att bara längta till helgen och nästa stora fest längtar jag efter mysiga hemmakvällar, rödvin, middagsbjudningar och parkeringsplats med motorvärmarstolpe. Och den där fantasin om små trippande barnfötter verkar snarare underbar än hysteriskt skrämmade. Fler och fler skaffar barn runt omkring oss, och fler bebisar är på väg. Man kan inte annat än att ryckas med i det här paradigmskiftet som så smått börjar göra sig synligt. Nu är det i och för sig lite svårare att bli på smällen när man är i en relation med dubbla uppsättningar ägg och noll spermier, så oavsett om småfotstrippande verkar mindre läskigt nuförtiden så trippar dom fortfarande runt många mil härifrån.
A åker till Manchester i helgen och jag ska vara ensam hemma. Förmodligen blir det till att hjälpa syster att flytta. Hon ska flytta in i en lägenhet två hus ifrån mig! Jag är så glad!
Nu har jag jobbat på mitt första fasta heltidsjobb i snart fem månader. Jag har redan fått en praktikant och introducerar samtidigt en tjej som är nyanställd. Man kan inte längre skylla allt man inte kan på att man är "nyast på jobbet". Inte för att fem månader är särskilt länge, men ändå.
Jag älskar mitt jobb. Jag sitter på kontoret, springer på möten, planerar strategiska kommunikationsinsatser, skriver, ringer, analyserar, planerar, fikar, pratar, och fikar lite till. Sånt där som vuxna gör. Slutsats: Jag är vuxen nu. Chock: Är jag vuxen nu!? Insikt: Jag ÄR faktiskt vuxen nu. Inte bara vuxen som att man har ett jobb utan att man lever på ett helt annat sätt. Lite mer planerat och inte så impulsivt, galet och känslostormade.
Istället för att bara längta till helgen och nästa stora fest längtar jag efter mysiga hemmakvällar, rödvin, middagsbjudningar och parkeringsplats med motorvärmarstolpe. Och den där fantasin om små trippande barnfötter verkar snarare underbar än hysteriskt skrämmade. Fler och fler skaffar barn runt omkring oss, och fler bebisar är på väg. Man kan inte annat än att ryckas med i det här paradigmskiftet som så smått börjar göra sig synligt. Nu är det i och för sig lite svårare att bli på smällen när man är i en relation med dubbla uppsättningar ägg och noll spermier, så oavsett om småfotstrippande verkar mindre läskigt nuförtiden så trippar dom fortfarande runt många mil härifrån.
A åker till Manchester i helgen och jag ska vara ensam hemma. Förmodligen blir det till att hjälpa syster att flytta. Hon ska flytta in i en lägenhet två hus ifrån mig! Jag är så glad!
Kommentarer
Postat av: sanna
FAN VA GÖTT me uppdatering
Postat av: katta
roligt att du skriver igen. JAG MÅSTE SÄGA ATT LÄSA DIN BLOGG. COOL GIRL
Postat av: SANDRA
WELCOME BACK
Postat av: Femmelicious
Vad härligt det är att vara lite saknad ibland :)
Trackback