It's an end of an era
Jag var en nervös men förväntansfull heterosexuell (?) tösabit som bestämt sig för att flytta hem till hemstaden för att studera. Jag satte mig på bussen från Stockholm, vinkade av pojkvännen och begav mig mot ett helt nytt liv. Jag minns att jag satt där och tittade ut genom bussfönstret och såg åkrarna sakta men säkert bytas ut mot skog och ännu mer skog, medan tårarna rann bakom solbrillorna.
Saknad, förväntan, rädsla, omställning.
Jag började på universitetet. Det var spännande, nytt, påfrestande men framförallt underbart att träffa ett helt gäng med fantastiska vänner. Efter två veckor ringde pojkvännen i Stockholm och gjorde slut över telefonen. Distans var inte hans grej och han hade hittat en ny pingla söderifrån. Men vad gjorde väl det. Jag hade redan startat min förvandling.
Nu är universitetsförvandlingen avklarad. Det handlar inte bara om att mitt huvud är fullproppat med akademiska teorier och modeller. Det handlar också om den enorma förvandling jag genomgått på ett mer personligt plan.
De här åren har förändrat mig. Jag har gått från att vara blond till svarthårig och återgått till blond. Jag har fått pollenallergi, blivit laktosintolerant och kommit ut som gay. Jag har fått en djupare förståelse för mitt eget agerande. Jag vågar gråta inför andra. Jag försöker att arbeta med min envisa stolthet. Jag har lärt känna mig själv, och insett att jag vet vem jag är och är nöjd med det. Samtidigt som jag också insett att jag nog alltid kommer att fortsätta förändras, påverkas av roliga människor i min omgivning, anamma nya, ibland galna, idéer, men med en helt annan trygghet än innan.
Jag har fått underbara vänner som alltid ställt upp och haft förståelse, även när man färgat håret grönt, eller när man håller på att dö av skavsår inne i stan, eller när man tvingat med dem på gayklubb som förkläden.
I torsdags klev vi inte ut på trappan, men vi hade ändå lite av den känslan. Vi bölade ikapp och jag kände den värsta separationsångesten sen mina elaka kusiner stal min rosa plyschråtta när jag var fyra. Jag sitter här fortfarande och känner mig mer övergiven än någonsin. Många av dem har redan åkt, och ett par av dem ska (tack och lov) stanna juni ut. Jag behövde den utskolningsperioden. Men juni går fort och jag vet inte om jag är redo för detta ännu. Jag älskar mitt studentliv och jag vill inte att det ska ta slut riktigt redan. Visst är det nice att vara färdigutbildad. Jag är bara inte färdig-umgåst.
Återigen saknad, förväntan, rädsla, omställning...
Saknad, förväntan, rädsla, omställning.
Jag började på universitetet. Det var spännande, nytt, påfrestande men framförallt underbart att träffa ett helt gäng med fantastiska vänner. Efter två veckor ringde pojkvännen i Stockholm och gjorde slut över telefonen. Distans var inte hans grej och han hade hittat en ny pingla söderifrån. Men vad gjorde väl det. Jag hade redan startat min förvandling.
Nu är universitetsförvandlingen avklarad. Det handlar inte bara om att mitt huvud är fullproppat med akademiska teorier och modeller. Det handlar också om den enorma förvandling jag genomgått på ett mer personligt plan.
De här åren har förändrat mig. Jag har gått från att vara blond till svarthårig och återgått till blond. Jag har fått pollenallergi, blivit laktosintolerant och kommit ut som gay. Jag har fått en djupare förståelse för mitt eget agerande. Jag vågar gråta inför andra. Jag försöker att arbeta med min envisa stolthet. Jag har lärt känna mig själv, och insett att jag vet vem jag är och är nöjd med det. Samtidigt som jag också insett att jag nog alltid kommer att fortsätta förändras, påverkas av roliga människor i min omgivning, anamma nya, ibland galna, idéer, men med en helt annan trygghet än innan.
Jag har fått underbara vänner som alltid ställt upp och haft förståelse, även när man färgat håret grönt, eller när man håller på att dö av skavsår inne i stan, eller när man tvingat med dem på gayklubb som förkläden.
I torsdags klev vi inte ut på trappan, men vi hade ändå lite av den känslan. Vi bölade ikapp och jag kände den värsta separationsångesten sen mina elaka kusiner stal min rosa plyschråtta när jag var fyra. Jag sitter här fortfarande och känner mig mer övergiven än någonsin. Många av dem har redan åkt, och ett par av dem ska (tack och lov) stanna juni ut. Jag behövde den utskolningsperioden. Men juni går fort och jag vet inte om jag är redo för detta ännu. Jag älskar mitt studentliv och jag vill inte att det ska ta slut riktigt redan. Visst är det nice att vara färdigutbildad. Jag är bara inte färdig-umgåst.
Återigen saknad, förväntan, rädsla, omställning...
"Jag är kåt, men för trött för att göra något åt det."
Det har varit strålande sol och sommarvarmt i flera dagar! Det har jag i alla fall lyckats notera ifrån mitt kontorsfönster eller genom fönstren på skolans bibliotek. Det är sista rycket nu och på torsdag har jag min universitetsexamen! Jag förstår inte hur jag har lyckats kombinera studier på 150 procent, med ett halvtidsjobb och ett timanställningsjobb den sista månaden men det har gått och jag ser äntligen ljuset.
När sommaren kommer och när solens strålar äntligen smeker över huden igen så uppstår alltid samma fenomen. Jag blir så otroligt kåt − och TRÖTT. Det är någonting särskilt med hormonerna den här tiden på året... Kanske därför så många barn föds just nio månader efter denna tid. Problemet är att den här kåtheten inte får något utlopp eftersom jag är alldeles för överarbetad och pollentablettsknarkad att jag inte orkar göra något åt den.
Vi låg i sängen härom kvällen. Flickvännen var lite mysig men jag utbrast: "Älskling, jag är kåt, men jag är för trött för att göra något åt det. Kan vi sova?" Flickvännen som är minst lika trött just nu själv log lite och sa "Bra, jag orkar inte heller. Vi kan väl bara mysa lite."
Mysa betyder sova. Så vi somnade efter tre sekunders kudde-liggande. Som vanligt.
Jag fattar inte att vi för bara ett år sedan kunde ligga och prata om livet i flera timmar hela nätterna och pippa var och varannan halvtimme på dygnet när helst lusten föll på. Jag tror jag behöver lite semester. Jag hoppas tjejen står ut med mig i alla fall tills efter examen på torsdag. Sen ska jag gå tillbaka till att vara en sexmaskin...
Spink-bögar och fit-flator
Det är många saker som skiljer bögar* och flator* åt. Inte bara har vi olika kön och dras till olika kön än varandra, vi verkar dessutom ha lite olika kroppsideal. Så verkade det i alla fall på bögfesten jag var på i häromveckan. Där fanns det kanske ett tiotal bögar och alla såg de ut som smala spaghettisar med armar, ben och foundation. Vi flator som var där verkade inte ha hakat på denna spink-trend, utan verkade hellre ha ett mer vältränat eller i alla fall grövre ideal. Vi flator verkar vilja vara biffiga och tränade medan stora muskler inte verkar vara något som bögarna ville flasha med.
Varför var det så nu då? Vissa kanske skulle säga att bögarna vill ha en mer feminin kroppsform och därför trivs med att vara slanka, spinkiga och långa. Flatorna kanske istället vill känna sig mer maskulina och bygger därför en massa muskler som de stolt kan gå runt och biffa sig med. Men det tror inte jag. Kanske i nåt fall, men inte i alla. Jag tror att det handlar om kultur och subkulturer och små lokala trender inom olika grupper. Det är klart, bögarna umgås ju mycket med varandra. De ser upp till varandra och kanske deras världsbild och ideal formas utifrån liknande parametrar. Samma sak med flatorna. Man blir ju som man umgås, som det så fint heter.
Att vara flata med snygga armmuskler är ju otroligt eftertraktansvärt. Dessutom kan jag komma på tusen anledningar till varför tjejer får stora armar. Ett exempel är att eftersom vi själva öppnar alla våra konservburkar då vi inte har någon stark och händig karl* så krävs det ju lite muskler, eller i alla fall hårda nypor. (Jag hade velat skriva att vi byter våra bildäck själva också, men så kom jag på att jag varken har bil eller knappt ens lyckades fylla på spolarvätska i mammas bil sist jag lånade den och det tog slut. Rutan såg ut som en leråker och jag fick stanna vid vägkanten och damma av den.) När man senare kommer till sexbiten så blir armarna mycket använda även då. (Läs mitt inlägg om den nya folkhälsosjukdomen dildoarm exempelvis.)
Och på tal om dildoarm så har jag upptäckt att min högerarm fortfarande är bra mycket större än min vänsterarm. Jag trodde att jag skulle ha tränat upp vänstern vi det här laget, men icke. Om det beror på för mycket dildopippande med höger och inte med vänster, eller om det helt enkelt handlar om felbelastning på gymmet får jag fortsätta fundera på.
* Varning för grova generaliseringar. Så, nu har jag varnat.
Varför var det så nu då? Vissa kanske skulle säga att bögarna vill ha en mer feminin kroppsform och därför trivs med att vara slanka, spinkiga och långa. Flatorna kanske istället vill känna sig mer maskulina och bygger därför en massa muskler som de stolt kan gå runt och biffa sig med. Men det tror inte jag. Kanske i nåt fall, men inte i alla. Jag tror att det handlar om kultur och subkulturer och små lokala trender inom olika grupper. Det är klart, bögarna umgås ju mycket med varandra. De ser upp till varandra och kanske deras världsbild och ideal formas utifrån liknande parametrar. Samma sak med flatorna. Man blir ju som man umgås, som det så fint heter.
Att vara flata med snygga armmuskler är ju otroligt eftertraktansvärt. Dessutom kan jag komma på tusen anledningar till varför tjejer får stora armar. Ett exempel är att eftersom vi själva öppnar alla våra konservburkar då vi inte har någon stark och händig karl* så krävs det ju lite muskler, eller i alla fall hårda nypor. (Jag hade velat skriva att vi byter våra bildäck själva också, men så kom jag på att jag varken har bil eller knappt ens lyckades fylla på spolarvätska i mammas bil sist jag lånade den och det tog slut. Rutan såg ut som en leråker och jag fick stanna vid vägkanten och damma av den.) När man senare kommer till sexbiten så blir armarna mycket använda även då. (Läs mitt inlägg om den nya folkhälsosjukdomen dildoarm exempelvis.)
Och på tal om dildoarm så har jag upptäckt att min högerarm fortfarande är bra mycket större än min vänsterarm. Jag trodde att jag skulle ha tränat upp vänstern vi det här laget, men icke. Om det beror på för mycket dildopippande med höger och inte med vänster, eller om det helt enkelt handlar om felbelastning på gymmet får jag fortsätta fundera på.
* Varning för grova generaliseringar. Så, nu har jag varnat.
Små överraskningar i vardagen
Vad vore väl livet utan alla dessa små överraskande äventyr i livet? Idag har det till exempel hänt tre små överraskningar som gjorde att den här dagen stack ut lite lagom från mänden av alla dagar. Tre sådana där saker som man senare kan komma ihåg och berätta i något roligt sammanhang.
Det började i morse när jag skulle skriva (förhoppningsvis) den sista tentan i hela mitt liv. Det var i marknadsföring och vi fick hålla på från klockan åtta till tre. Men hur lätt är det att tentera en engelsk bok på över niohundra sidor som man knappt har läst när det sitter en brud och gråter i frustration en meter ifrån en. Jag fylldes av en konstig blandning av medlidande och irritation. Jag övervägde att använda mina fiffiga fuskmetoder för att skicka över mina svar till henne, bara för att få tyst på henne så att jag i alla fall skulle få bättre resultat i den senare delen av tentan. Hon slutade gråta till slut i alla fall och jag hoppas att det gick bra för henne. Jag tror säkert det var många som kände samma sak, men inte så många som levde ut det på samma blöta sätt som hon gjorde.
Åtta dataskrivna a4:a senare så kände jag mig nöjd och försökte skriva ut tentan 14.58. Då hände nästa fantastiska överraskning för dagen. Skolan skrivare krånglade inte och jag lyckades fylla i alla fält rätt så att jag inte råkade kasta bort mina utskriftmarkeringar, få slut på dom, för att sedan behöva jaga en bankomat för att ta ut cash för att sedan kunna leta reda på Kerstin i receptionen för att fylla på markeringar för att sedan göra samma misstag igen. Men det fungerade alltså och jag hann lämna in min tenta precis 15.00.
Nästa överraskning inträffade när jag och sambon hade varit och tränat och skulle gå hem. Helt plötsligt fungerade inte portkod-dosan så jag och sambon blev stående som två förvånade fårskallar, som började fundera på om det kanske inte är så smart att alltid prioritera bort att gå på de där himla föreningsmötena. Vi fick i alla fall en bra anledning att ringa eniro och fråga efter numret till vår svartrockargranne som vi bara sagt några få hej till. Det visade sig att han var jättetrevlig! Det kanske är så här man raggar nya kompisar?
Egentligen finns en överraskning nummer fyra också, det är en grön och luden historia som förklarar en del skumma lukter som jag känt från kylskåpet, men jag låter historien ta slut där.
Det började i morse när jag skulle skriva (förhoppningsvis) den sista tentan i hela mitt liv. Det var i marknadsföring och vi fick hålla på från klockan åtta till tre. Men hur lätt är det att tentera en engelsk bok på över niohundra sidor som man knappt har läst när det sitter en brud och gråter i frustration en meter ifrån en. Jag fylldes av en konstig blandning av medlidande och irritation. Jag övervägde att använda mina fiffiga fuskmetoder för att skicka över mina svar till henne, bara för att få tyst på henne så att jag i alla fall skulle få bättre resultat i den senare delen av tentan. Hon slutade gråta till slut i alla fall och jag hoppas att det gick bra för henne. Jag tror säkert det var många som kände samma sak, men inte så många som levde ut det på samma blöta sätt som hon gjorde.
Åtta dataskrivna a4:a senare så kände jag mig nöjd och försökte skriva ut tentan 14.58. Då hände nästa fantastiska överraskning för dagen. Skolan skrivare krånglade inte och jag lyckades fylla i alla fält rätt så att jag inte råkade kasta bort mina utskriftmarkeringar, få slut på dom, för att sedan behöva jaga en bankomat för att ta ut cash för att sedan kunna leta reda på Kerstin i receptionen för att fylla på markeringar för att sedan göra samma misstag igen. Men det fungerade alltså och jag hann lämna in min tenta precis 15.00.
Nästa överraskning inträffade när jag och sambon hade varit och tränat och skulle gå hem. Helt plötsligt fungerade inte portkod-dosan så jag och sambon blev stående som två förvånade fårskallar, som började fundera på om det kanske inte är så smart att alltid prioritera bort att gå på de där himla föreningsmötena. Vi fick i alla fall en bra anledning att ringa eniro och fråga efter numret till vår svartrockargranne som vi bara sagt några få hej till. Det visade sig att han var jättetrevlig! Det kanske är så här man raggar nya kompisar?
Egentligen finns en överraskning nummer fyra också, det är en grön och luden historia som förklarar en del skumma lukter som jag känt från kylskåpet, men jag låter historien ta slut där.
Varför jag inte kan jobba hemifrån
Mitt jobb är ganska fritt. Jag bestämmer mina egna arbetstider i ganska stor utsträckning och jag är inte bunden till mitt kontor, utan klarar mig lika bra med laptopen hemma. Eftersom jag pluggar samtidigt är det ganska skönt att kunna sitta hemma en eftermiddag och göra lite av varje, samtidigt som man hinner vara hemma mer och inte behöver ha dåligt samvete över att bara vara i skolan eller bara på arbetet hela tiden.
TRODDE NI JA.
Jag har testat flera gånger, men att arbeta hemifrån fungerar inte för mig. Det finns några olika anledningar till det - anledningar som man säkert skulle kunna ha överseende med om de kom i små doser, men tillsammans skapar alla dessa hinder en oerhört distraherande och ogynnsam arbetsmiljö.
Hur kreativ skulle du egentligen kunna vara om du led av följande störande moment i ditt hem?
Nummer 1: Den allt för intressanta TV:n
Jag har sett alldeles för många avsnitt av TV-shop och ordleksprogram för att kunna hävda att jag ens klarar att stänga av de mest ointressanta programmen.
Nummer 2: Katter som kräks på olämpliga ställen
Tänk dig att du har två katter som kräks på allt. Allt ifrån vardagsrumsmattor, hårtorkar och viktiga papper. Skulle du vilja sprida viktigheter omkring dig i en sån miljö?
Nummer 3: En sambo som kräver uppmärksamhet
Tänk dig att du försöker att sammanställa ett viktigt dokument om diverse marknadsföringsstrategier eller någon form av researcharbete när du samtidigt har en liten sambo i knät som klamrat sig fast, nynnar ljudligt till låtar som Bjällerklang medan hon nyper dig i tuttarna i takt till nynnandet.
Skulle du kunna fokusera?
Det är tur att jag bor så nära både skolan och jobbet.
TRODDE NI JA.
Jag har testat flera gånger, men att arbeta hemifrån fungerar inte för mig. Det finns några olika anledningar till det - anledningar som man säkert skulle kunna ha överseende med om de kom i små doser, men tillsammans skapar alla dessa hinder en oerhört distraherande och ogynnsam arbetsmiljö.
Hur kreativ skulle du egentligen kunna vara om du led av följande störande moment i ditt hem?
Nummer 1: Den allt för intressanta TV:n
Jag har sett alldeles för många avsnitt av TV-shop och ordleksprogram för att kunna hävda att jag ens klarar att stänga av de mest ointressanta programmen.
Nummer 2: Katter som kräks på olämpliga ställen
Tänk dig att du har två katter som kräks på allt. Allt ifrån vardagsrumsmattor, hårtorkar och viktiga papper. Skulle du vilja sprida viktigheter omkring dig i en sån miljö?
Nummer 3: En sambo som kräver uppmärksamhet
Tänk dig att du försöker att sammanställa ett viktigt dokument om diverse marknadsföringsstrategier eller någon form av researcharbete när du samtidigt har en liten sambo i knät som klamrat sig fast, nynnar ljudligt till låtar som Bjällerklang medan hon nyper dig i tuttarna i takt till nynnandet.
Skulle du kunna fokusera?
Det är tur att jag bor så nära både skolan och jobbet.
Kan man ragga kompisar?
Ju äldre man blir desto svårare är det att skaffa sig nya kompisar. Eller är det bara det att uttycket kompisar istället byts ut mot att man som vuxen skapar kontakter? Men jag vill inte ha kontakter, jag vill ha polare. Såna som man vuxit upp med eller gått i skolan med eller som man träffat i andra sammanhang och som man kan hänga med och prata om viktiga saker med.
De kompisar jag har nu är helt underbara och det svider i mitt lilla hjärta att de snart ska flytta härifrån utan mig. Nu slutar ju plugget, vilket kommer innebära att alla flyttar tillbaka till sina töntiga hemstäder. VARFÖR undrar jag? Det är ju superkul att bo i en norrländsk liten stad, som i och för sig inte har några roliga jobb, något vettigt att göra på fritiden och människor som bara glor och nästan inte pratar, men FÖRUTOM det? Det finns ju säkert jättemånga fördelar, bara det att jag inte kommer på några nu. Så jag byter helt enkelt ämne.
Min poäng är i alla fall att jag har ÅNGEST över att bli ensam och kvarlämnad här uppe medan alla de andra flyttar iväg. Bästa killpolaren kanske bli kvar ett tag, det hoppas jag. Men en vacker dag kanske han också tar sitt pick och pack och törs flyga ut ur mammas fågelbo och klarar sig utan hemlagad lasagne-matlådor. Det får bara inte hända.
När man inte pluggar längre och man jobbar på ett jobb med högre medelålder än sin skostorlek har man liksom inga direkt strategiska utgångslägen för att hitta nya polare. Man kan ju inte ragga upp någon på Hemköp som man tror skulle bli en bra polare. Hur skulle det se ut?
− Hej, jag ser att du också ska handla ekologiska bananer, vi kanske har mycket gemensamt. Vad sägs om att se på TV på lördag?
Och även om personen säger ja, tror den säkert bara att jag vill pippa. Men om man redan är extremt nöjd med sin partner, men man bara vill ha någon att dela sina ekologiska värderingar angående bananodling med?
Två tjejpolare var ute i lördags och hittade en tjej som de absolut ville bli kompis med för att hon verkade så cool. De hängde efter henne hela kvällen och försökte vara sociala. Typ som man gör på Sims. Jag var själv inte där, så jag vet inte hur det gick. Men enligt säkra källor föredrog hon de kompisar som hon redan hade och som hon gick dit med.*
Nu ska jag gå till Hemköp. Jag blev så sugen på grillad banan och choklad.
* Detta är en efterkonstruering som jag blivit ombedd (läs: tvingad) att lägga till:
De fick i alla fall till slut hennes nummer.
De kompisar jag har nu är helt underbara och det svider i mitt lilla hjärta att de snart ska flytta härifrån utan mig. Nu slutar ju plugget, vilket kommer innebära att alla flyttar tillbaka till sina töntiga hemstäder. VARFÖR undrar jag? Det är ju superkul att bo i en norrländsk liten stad, som i och för sig inte har några roliga jobb, något vettigt att göra på fritiden och människor som bara glor och nästan inte pratar, men FÖRUTOM det? Det finns ju säkert jättemånga fördelar, bara det att jag inte kommer på några nu. Så jag byter helt enkelt ämne.
Min poäng är i alla fall att jag har ÅNGEST över att bli ensam och kvarlämnad här uppe medan alla de andra flyttar iväg. Bästa killpolaren kanske bli kvar ett tag, det hoppas jag. Men en vacker dag kanske han också tar sitt pick och pack och törs flyga ut ur mammas fågelbo och klarar sig utan hemlagad lasagne-matlådor. Det får bara inte hända.
När man inte pluggar längre och man jobbar på ett jobb med högre medelålder än sin skostorlek har man liksom inga direkt strategiska utgångslägen för att hitta nya polare. Man kan ju inte ragga upp någon på Hemköp som man tror skulle bli en bra polare. Hur skulle det se ut?
− Hej, jag ser att du också ska handla ekologiska bananer, vi kanske har mycket gemensamt. Vad sägs om att se på TV på lördag?
Och även om personen säger ja, tror den säkert bara att jag vill pippa. Men om man redan är extremt nöjd med sin partner, men man bara vill ha någon att dela sina ekologiska värderingar angående bananodling med?
Två tjejpolare var ute i lördags och hittade en tjej som de absolut ville bli kompis med för att hon verkade så cool. De hängde efter henne hela kvällen och försökte vara sociala. Typ som man gör på Sims. Jag var själv inte där, så jag vet inte hur det gick. Men enligt säkra källor föredrog hon de kompisar som hon redan hade och som hon gick dit med.*
Nu ska jag gå till Hemköp. Jag blev så sugen på grillad banan och choklad.
* Detta är en efterkonstruering som jag blivit ombedd (läs: tvingad) att lägga till:
De fick i alla fall till slut hennes nummer.
Den blomstertid nu kommer
Igår började den sista kursen i min utbildning. När den är klar och jag förhoppningsvis står där med ett godkänt betyg i min hand är jag officiellt en universitetsutbildad informatör/kommunikatör. Är det inte häftigt så säg. Den sista kursen är marknadskommunikation och egentligen har jag redan läst den en gång, men fick hoppa av eftersom jag fick ett jobberbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Så det känns lagom skönt att avsluta med en kurs på A-nivå som man redan i princip har läst. Föreläsaren är en gammal avdankad pop-ikon från tidigt nittiotal som började kursen med att visa bilder från sin karriär där han bland annat låg etta i Japan före Mariah Carey. Längtar han tillbaka till det glada nittiotalet måntro? Istället fick han bli en helylle kommunikationsföreläsare på ett norrländskt universitet. Men det är väl inte fy skam det heller. Det mest intressanta på hela föreläsningen och det som hjälpte mig att hålla mig vaken var dock inte den avdankade pop-läraren, utan bästa killpolaren som tryckte för hårt med sin stiftpenna så att stiftet träffade honom i ögat.
Förutom den här heltidskursen läser jag en annan kurs på halvfart och utöver det så jobbar jag ju halvtid åt en gymnasieskola, plus att jag sitter med i en marknadsföringsgrupp för den kommunala skolan och sen så har jag ju glasögonbutiken vissa helger. Dock ganska sällan. Sen har bästa killpolaren och jag ett jättespännande jobbprojekt på gång som jag verkligen är taggad på. Och sen så har jag ett annat litet sidoprojekt som har med RFSL att göra, men det har inte riktigt startat ännu. Så jag har det jag gör just nu.
Den femte juni kommer därför att kännas som en oerhört konstig avslutningsdag eftersom det är dagen då i princip allt som jag definierar som min vardag tar slut. Jag avslutar mina två kurser och tar examen, plus att vi har skolavslutning på jobbet och jag vet inte om jag ska jobba kvar till hösten. Jag är rädd att jag därför kommer att vakna fredagen den 6 juni och undra vart mitt liv tog vägen. Jag kommer klättra på väggarna redan innan frukost. Något sommarjobb har jag knappt heller, förutom fyra veckor hos optikern. Om någon har lust att anställa en nyexad informatör/kommunikatör/PR-konsult/copywriter/kaffehämtare så hör av er.
Den blomstertid nu verkligen kommer och det känns i hela kroppen. Förutom att näsan kliar och ögonen rinner och jag överdoserar allergimedicin så infinner sig ett härligt vårigt pirr som vittnar om att vårsolen sakta tinar upp en inifrån och gör en lycklig från tårna ända till det översta spretet i frisyren.
Förutom den här heltidskursen läser jag en annan kurs på halvfart och utöver det så jobbar jag ju halvtid åt en gymnasieskola, plus att jag sitter med i en marknadsföringsgrupp för den kommunala skolan och sen så har jag ju glasögonbutiken vissa helger. Dock ganska sällan. Sen har bästa killpolaren och jag ett jättespännande jobbprojekt på gång som jag verkligen är taggad på. Och sen så har jag ett annat litet sidoprojekt som har med RFSL att göra, men det har inte riktigt startat ännu. Så jag har det jag gör just nu.
Den femte juni kommer därför att kännas som en oerhört konstig avslutningsdag eftersom det är dagen då i princip allt som jag definierar som min vardag tar slut. Jag avslutar mina två kurser och tar examen, plus att vi har skolavslutning på jobbet och jag vet inte om jag ska jobba kvar till hösten. Jag är rädd att jag därför kommer att vakna fredagen den 6 juni och undra vart mitt liv tog vägen. Jag kommer klättra på väggarna redan innan frukost. Något sommarjobb har jag knappt heller, förutom fyra veckor hos optikern. Om någon har lust att anställa en nyexad informatör/kommunikatör/PR-konsult/copywriter/kaffehämtare så hör av er.
Den blomstertid nu verkligen kommer och det känns i hela kroppen. Förutom att näsan kliar och ögonen rinner och jag överdoserar allergimedicin så infinner sig ett härligt vårigt pirr som vittnar om att vårsolen sakta tinar upp en inifrån och gör en lycklig från tårna ända till det översta spretet i frisyren.
Bögfest och trevligheter!
I lördags var jag och flickvännen inbjuden till min barndomskompis som vi kan kalla Budde. Hans och mina föräldrar var bästa kompisar när vi var små (och är det fortfarande) så både han och jag och våra syskon har umgåtts en hel del under åren. (Att båda han och jag blev gay är nog bara ett lyckligt sammanträffande. Eller?)
Han hade i alla fall bjudit in alla sina vänner för att presentera för sin nya pojkvän. Pojkvännen var söt, om än lite smått skräckslagen. (Men vem skulle inte vara det om ens partner slog till med stort partaj bara för att man ska lära känna alla dennes polare? Man kanske kan ta en och en i sänder, men nej inte Budde.)
Det var jag och min flickvän som var flator, sen var det min syrra, Buddes syrra och två polare till henne, sen var det flertalet bögar. Vi trodde att några var tillsammans för de satt så nära och tog på varandra, men sen började de prata om sina respektive som man av samtalet förstod att de inte befann sig på samma fest.
Det blev en galet rolig kväll hur som helst! Queerdiskussioner i köket med en bög som gestaltade sitt outande för en alldeles för förstående mormor, en musiktävling med låtar som Svenne Rubins "Långa bollar på Bengt", alla Madonnas låtar från åttiotalet och en full Budde som käkar bananer på löpande band och som dansar till Lena Ph:s "Det gör ont" med en blöt skurmopp.
Ett samtal i vardagsrummet utredde även en eventuell anledning till varför både Budde och jag blev gay när vi växte upp:
Budde: F, kommer du ihåg när vi var små när vi var hemma hos dig och lekte?
Jag: Haha, ja det var ju fler än en gång!
Budde: Ja men den där gången när vi lekte nere i källaren med madrassen, du vet?
(Alla bögarna tittar häpnadsväckande på varandra och börjar fnittra hysteriskt.)
Jag: Hahaha, när vi var i källaren och lekte med madrasser? Ja det kommer jag ihåg!
Någon: Det var efter det som ni både blev GAY!
Alla: Hahahahahaha!
Shit vad vi garvade sen, mest Budde och jag. Själva leken hade dock mer oroande drag än vad bögarna trodde. Vi hade använt madrassen för att spjärna upp dörrhandtaget så att min mamma blev inlåst i tvättstugan i flera minuter. Så jag skulle hellre säga att vi efter den dagen snarare utvecklat vår sadistiska sida än vår queera. Freud skulle säkert ha ett och annat att säga om både den ena och den andra aspekten.
Jag hoppas det blir fler bögfester snart!
Han hade i alla fall bjudit in alla sina vänner för att presentera för sin nya pojkvän. Pojkvännen var söt, om än lite smått skräckslagen. (Men vem skulle inte vara det om ens partner slog till med stort partaj bara för att man ska lära känna alla dennes polare? Man kanske kan ta en och en i sänder, men nej inte Budde.)
Det var jag och min flickvän som var flator, sen var det min syrra, Buddes syrra och två polare till henne, sen var det flertalet bögar. Vi trodde att några var tillsammans för de satt så nära och tog på varandra, men sen började de prata om sina respektive som man av samtalet förstod att de inte befann sig på samma fest.
Det blev en galet rolig kväll hur som helst! Queerdiskussioner i köket med en bög som gestaltade sitt outande för en alldeles för förstående mormor, en musiktävling med låtar som Svenne Rubins "Långa bollar på Bengt", alla Madonnas låtar från åttiotalet och en full Budde som käkar bananer på löpande band och som dansar till Lena Ph:s "Det gör ont" med en blöt skurmopp.
Ett samtal i vardagsrummet utredde även en eventuell anledning till varför både Budde och jag blev gay när vi växte upp:
Budde: F, kommer du ihåg när vi var små när vi var hemma hos dig och lekte?
Jag: Haha, ja det var ju fler än en gång!
Budde: Ja men den där gången när vi lekte nere i källaren med madrassen, du vet?
(Alla bögarna tittar häpnadsväckande på varandra och börjar fnittra hysteriskt.)
Jag: Hahaha, när vi var i källaren och lekte med madrasser? Ja det kommer jag ihåg!
Någon: Det var efter det som ni både blev GAY!
Alla: Hahahahahaha!
Shit vad vi garvade sen, mest Budde och jag. Själva leken hade dock mer oroande drag än vad bögarna trodde. Vi hade använt madrassen för att spjärna upp dörrhandtaget så att min mamma blev inlåst i tvättstugan i flera minuter. Så jag skulle hellre säga att vi efter den dagen snarare utvecklat vår sadistiska sida än vår queera. Freud skulle säkert ha ett och annat att säga om både den ena och den andra aspekten.
Jag hoppas det blir fler bögfester snart!
Har någon lyckats undgå Tila Tequila?
En bisexuell brud i ett hus med 16 heterograbbar och 16 lesbiska brudar som alla tävlar om hennes kärlek.
Kan det bli mer drama?
Om ni har missat denna helt sjukt galna serie så bara måste ni kolla in den på MTV. Alla mina polare är helt sålda på Tila Tequila och hennes galenskaper och andra säsongen har redan kört igång i USA.
Här får ni ett smakprov ur första säsongens crazyness:
Kan det bli mer drama?
Om ni har missat denna helt sjukt galna serie så bara måste ni kolla in den på MTV. Alla mina polare är helt sålda på Tila Tequila och hennes galenskaper och andra säsongen har redan kört igång i USA.
Här får ni ett smakprov ur första säsongens crazyness:
Borde inte äktenskap baseras på kärlek och inte läggning?
"I riksdagsvalet röstades det om för inte så länge sen om hur vida det skulle bli lagligt för homosexuella att ingå äktenskap. Riksdagen röstade nej i detta beslut trots att majoriteten av riksdagen var för homoäktenskap. Detta bör inte vara okej. Vi lever på 2000-talet och homosexualitet slutade vara "en sjukdom" för 30 år sedan. Vi homosexuella förtjänar samma rättigheter som alla andra! Skriv under om du håller med."
www.namninsamling.com/Homoaktenskap
Vårtrött, blek och tjock
Den ljuvliga våren har äntligen kommit till och med till Norrland! Det har varit soligt och varmt* i flera dagar, gruset har sopats av asfalten, en och annan blomma har tittat fram och alla norrländska bonde-varianter av Stockholms stureplansstekare har hittat sina parkbänkar och jäser i solen utefter gågatan genom centrum. Som en lång utomhuscatwalk, norrland-style.
Plötsligt finns det människor i stan igen. Under vinterhalvåret, som är bra mycket längre än ett halvår när man är bosatt här uppe, så går människorna i ide och vaknar inte till liv för än ungefär vid den här tiden på året. Det är nu folket dumpar sina brudar/snubbar som de kurat ihop sig med under vintern mest för att ha lite varmt sällskap. De skaffar nya tjusiga kläder, solar lite solarium för att inte erkänna att det är för kallt för att sola magen utomhus, och de börjar träna för att komma i form inför beach 2009.
Det är lite där jag är nu. Inte på dumpningsstadiet, men snarare det där med beachen och den bleka, lite runda magen. Som tur är har jag fått ett träningskort via jobbet, så jag får träna gratis på stans bästa gym som ligger ungefär trettio meter ifrån min trappuppgång. (Det finns med andra ord inte EN ENDA bra anledning att inte orka gå och träna.)
Problemet med att gå på gym är att jag är världens tävlingsmänniska. Om jag går på Body Pump och tjejen bredvid mig lyfter tyngre, så tar jag hellre två kilo extra och håller på att dö, hellre än att anpassa mig efter mig själv och se till att jag gör rörelsen RÄTT och inte bara att jag GÖR den. Nåväl, jag VET ju att jag inte borde tävla. Men likt förbannat gör jag det ändå. Personerna runt omkring mig har säkert ingen aning om mina självdestruktiva små tävlingsutmaningar och de bryr sig säkert inte för fem öre om jag tar tio kilo eller ett halvt. Självdestruktivt var ordet.
Nu ska jag sätta mig på balkongen och njuta av solens uppiggande effekt. Klockan tre ska vi planera vår examensfest. Tänk att jag om en månad har en kandidatexamen inom kommunikation! Det ni!
* Varmt för en norrlänning behöver inte alls betyda varmt för en person söderutifrån. Min kompis som är från Stockholm och har sina rötter i Kenya var klädd i vinterjacka både i lördags och söndags. När jag sa att det var varmt ute glodde hon bara på mig och orkade inte ens svara på det hon antog var ren sarkasm.
Plötsligt finns det människor i stan igen. Under vinterhalvåret, som är bra mycket längre än ett halvår när man är bosatt här uppe, så går människorna i ide och vaknar inte till liv för än ungefär vid den här tiden på året. Det är nu folket dumpar sina brudar/snubbar som de kurat ihop sig med under vintern mest för att ha lite varmt sällskap. De skaffar nya tjusiga kläder, solar lite solarium för att inte erkänna att det är för kallt för att sola magen utomhus, och de börjar träna för att komma i form inför beach 2009.
Det är lite där jag är nu. Inte på dumpningsstadiet, men snarare det där med beachen och den bleka, lite runda magen. Som tur är har jag fått ett träningskort via jobbet, så jag får träna gratis på stans bästa gym som ligger ungefär trettio meter ifrån min trappuppgång. (Det finns med andra ord inte EN ENDA bra anledning att inte orka gå och träna.)
Problemet med att gå på gym är att jag är världens tävlingsmänniska. Om jag går på Body Pump och tjejen bredvid mig lyfter tyngre, så tar jag hellre två kilo extra och håller på att dö, hellre än att anpassa mig efter mig själv och se till att jag gör rörelsen RÄTT och inte bara att jag GÖR den. Nåväl, jag VET ju att jag inte borde tävla. Men likt förbannat gör jag det ändå. Personerna runt omkring mig har säkert ingen aning om mina självdestruktiva små tävlingsutmaningar och de bryr sig säkert inte för fem öre om jag tar tio kilo eller ett halvt. Självdestruktivt var ordet.
Nu ska jag sätta mig på balkongen och njuta av solens uppiggande effekt. Klockan tre ska vi planera vår examensfest. Tänk att jag om en månad har en kandidatexamen inom kommunikation! Det ni!
* Varmt för en norrlänning behöver inte alls betyda varmt för en person söderutifrån. Min kompis som är från Stockholm och har sina rötter i Kenya var klädd i vinterjacka både i lördags och söndags. När jag sa att det var varmt ute glodde hon bara på mig och orkade inte ens svara på det hon antog var ren sarkasm.
Är kattmat lesbiskt?
Jag och flickvännen var och handlade kattmat i en liten pyttebutik precis nedanför oss igårkväll. De har svindyra priser och överlever på att folk inte orkar gå tio minuter till Hemköp och Ica. Precis som vi inte orkade igår när vi insåg att katterna höll på att svälta ihjäl för att de hade slut på mat. Så vi knatade in i den svindyra pyttebutiken och hejade som vanligt på snubben som alltid sitter i kassan. Han hejade och såg glad ut.
Vi gick till kattmatshyllan och plockade en burk. Sen på vägen till kassan plockade vi på oss en juice och något mer. Sen kommer vi fram till kassan och snubben blippar på kattmaten och ser ut som om någon sorts pollett hade trillat ner. Så utbrister han under högljutt skratt:
"Jag är också LESBISK, hahahaha. För jag gillar TJEJER. Hahahaha!!"
Vi snackar om en snubbe som är 40+ och som verkar förhållandevis normal. Fram tills igår alltså. Sambon och jag tittade på varandra helt chockade. Vi skrattade tveksamt och försvann därifrån så fort som möjligt. Till saken hör att vad jag vet så har vi aldrig visat några lesbiska sidor inne hos honom. Det är inte så att vi hånglat upp varandra utanför mjölkdisken eller skickat slängkyssar över grönsaksbordet. Vi har inte ens hållit varandra i handen vad jag vet.
Så vad var det som avslöjade oss? Jag återkommer hela tiden till kattmaten. Visst har jag väl hört att den stereotypa flatan har spretigt hår, snusar och äger minst en katt. Men är dessa tre saker så tydliga med mig att jag ska behöva bli outad av butikspersonalen?
Bakom mig i kön stod en tjej som jag pluggat med en gång i tiden. Visste hon inte redan att jag är sambo med en tjej så vet hon det sannerligen nu.
Jag tror jag ska gå på Hemköp nästa gång. Där får man vara hur lesbisk man vill utan att sticka ut.
Vi gick till kattmatshyllan och plockade en burk. Sen på vägen till kassan plockade vi på oss en juice och något mer. Sen kommer vi fram till kassan och snubben blippar på kattmaten och ser ut som om någon sorts pollett hade trillat ner. Så utbrister han under högljutt skratt:
"Jag är också LESBISK, hahahaha. För jag gillar TJEJER. Hahahaha!!"
Vi snackar om en snubbe som är 40+ och som verkar förhållandevis normal. Fram tills igår alltså. Sambon och jag tittade på varandra helt chockade. Vi skrattade tveksamt och försvann därifrån så fort som möjligt. Till saken hör att vad jag vet så har vi aldrig visat några lesbiska sidor inne hos honom. Det är inte så att vi hånglat upp varandra utanför mjölkdisken eller skickat slängkyssar över grönsaksbordet. Vi har inte ens hållit varandra i handen vad jag vet.
Så vad var det som avslöjade oss? Jag återkommer hela tiden till kattmaten. Visst har jag väl hört att den stereotypa flatan har spretigt hår, snusar och äger minst en katt. Men är dessa tre saker så tydliga med mig att jag ska behöva bli outad av butikspersonalen?
Bakom mig i kön stod en tjej som jag pluggat med en gång i tiden. Visste hon inte redan att jag är sambo med en tjej så vet hon det sannerligen nu.
Jag tror jag ska gå på Hemköp nästa gång. Där får man vara hur lesbisk man vill utan att sticka ut.
En halvkapad tumme och ett orakat ben
Jag skulle raka benen igår. Ett projekt som brukar gå relativt snabbt och lätt. Jag har en sån där räserrakhyvel, Super-Duper-Mac-Turbo-typ. Sylvass. Jag brukar inte vara så värst seriös och använda riktigt rakskum och shit, utan balsam brukar duga fint. Men igår hittade jag en gammal flaska av icas rosa rakskum och tänkte att om det ändå fanns hemma så varför inte.
Problemet var att den var lite gammal så att man fick pressa SKITHÅRT på knappen för att skummen skulle sippra ut. Och lite snabb och effektiv som jag ville vara så blandade jag ihop höger och vänster hand och pressade SKITHÅRT, men tyvärr inte på flaskknappen utan på rakbladen.
OCH DET KOM MASSA BLOD.
Vid det laget hade jag hunnit raka vänsterbenet, men inte högerbenet så det fick fortsätta vara hårigt. Jag tänkte att eftersom jag ligger på höger sida i sängen så är det ändå troligast att sambon kommer gnussa sig mot vänsterbenet. (Eftersom jag sällan ligger på magen.)
Sagt och gjort. Jag tejpade ihop tummen och den slutade blöda efter en stund.
Idag gick jag på spinning och hade totalt glömt bort gårdagens lilla olycka. Tyvärr blev jag påmind när jag kliver in i spinningsalen iförd träningsshorts och inser att vänsterbenet är snyggt och slätt, medan högerbenet är orakat och hårigt. (Hoppsan.) Men det är sånt jag bjuder på.
Problemet var att den var lite gammal så att man fick pressa SKITHÅRT på knappen för att skummen skulle sippra ut. Och lite snabb och effektiv som jag ville vara så blandade jag ihop höger och vänster hand och pressade SKITHÅRT, men tyvärr inte på flaskknappen utan på rakbladen.
OCH DET KOM MASSA BLOD.
Vid det laget hade jag hunnit raka vänsterbenet, men inte högerbenet så det fick fortsätta vara hårigt. Jag tänkte att eftersom jag ligger på höger sida i sängen så är det ändå troligast att sambon kommer gnussa sig mot vänsterbenet. (Eftersom jag sällan ligger på magen.)
Sagt och gjort. Jag tejpade ihop tummen och den slutade blöda efter en stund.
Idag gick jag på spinning och hade totalt glömt bort gårdagens lilla olycka. Tyvärr blev jag påmind när jag kliver in i spinningsalen iförd träningsshorts och inser att vänsterbenet är snyggt och slätt, medan högerbenet är orakat och hårigt. (Hoppsan.) Men det är sånt jag bjuder på.
Sånt som aldrig skulle ha inträffat när jag levde som hetero - del 1
I förrgår ringde mitt ex som jag var tillsammans med när jag startade den här bloggen. Hon skulle upp till min stad på ett seminarium tillsammans med en kompis. Tyvärr hade deras boende fuckat sig, så hon och kompisen behövde någonstans att sova. Eftersom jag och min nuvarande sambo bor i en trea så erbjöd vi oss att hon och kompisen kunde bo här. Det kändes på något sätt självklart eftersom hon är en gammal kompis. Men sen kändes det jäkligt bisarrt på samma gång. Jag skulle ALDRIG NÅGONSIN vilja sova hos ett ex och dennes nya. Men hon hade tydligen inget problem med det alls.
Min sambo hade inte heller några problem med det. Jag skulle ALDRIG NÅGONSIN känna att jag inte hade några som helst problem med att nåt av HENNES ex skulle sova här. Så det handlar tydligen om att det bara är jag som ser det sjuka i det hela. Jag skyller min inställning på att jag levt i en heteronormativ värld med många svartsjuka och principfasta inslag. Dessutom verkar flator kunna infinna sig i det mesta, eftersom alla är polare med alla. En flatas halva vänskapskrets kan ju vara gamla avdankade ex.
Detta hade ALDRIG inträffat på den tiden när jag levde som hetero. Om jag hade kommit hem till min snubbe och sagt att mitt ex måste sova över hade jag nog inte ens blivit tagen på allvar, eller så hade jag fått flytta hem till Norrland ögona böj.
Exet mådde i alla fall bra och hennes kompis mådde också bra. Kompisen har förövrigt haft en fling med ett annat av mina ex. Världen är liten och alla vägar bär till Rom. Eller till mig.
I morse åkte de tillbaka till Stockholm. Övernattningarna gick smärtfritt och jag tror ingen tyckte att det var särskilt jobbigt. Jag tycker trots allt att det är otroligt skönt att det fungerar så bra. För jag vill väldigt gärna fortsätta vara kompis med exet, och därför är det ju kul att sambon och exet kommer så bra överens och faktiskt verkar gilla varandra.
Så länge dom inte börjar gilla varandra FÖR mycket förstås...
(Att ens partner blir kåt på ens ex är en annan grej som aldrig skulle ha inträffat på den tiden jag levde som hetero.)
Min sambo hade inte heller några problem med det. Jag skulle ALDRIG NÅGONSIN känna att jag inte hade några som helst problem med att nåt av HENNES ex skulle sova här. Så det handlar tydligen om att det bara är jag som ser det sjuka i det hela. Jag skyller min inställning på att jag levt i en heteronormativ värld med många svartsjuka och principfasta inslag. Dessutom verkar flator kunna infinna sig i det mesta, eftersom alla är polare med alla. En flatas halva vänskapskrets kan ju vara gamla avdankade ex.
Detta hade ALDRIG inträffat på den tiden när jag levde som hetero. Om jag hade kommit hem till min snubbe och sagt att mitt ex måste sova över hade jag nog inte ens blivit tagen på allvar, eller så hade jag fått flytta hem till Norrland ögona böj.
Exet mådde i alla fall bra och hennes kompis mådde också bra. Kompisen har förövrigt haft en fling med ett annat av mina ex. Världen är liten och alla vägar bär till Rom. Eller till mig.
I morse åkte de tillbaka till Stockholm. Övernattningarna gick smärtfritt och jag tror ingen tyckte att det var särskilt jobbigt. Jag tycker trots allt att det är otroligt skönt att det fungerar så bra. För jag vill väldigt gärna fortsätta vara kompis med exet, och därför är det ju kul att sambon och exet kommer så bra överens och faktiskt verkar gilla varandra.
Så länge dom inte börjar gilla varandra FÖR mycket förstås...
(Att ens partner blir kåt på ens ex är en annan grej som aldrig skulle ha inträffat på den tiden jag levde som hetero.)
Man måste ta hand om sin kvinna
Jag har börjat på mitt nya jobb. Jag har fått ett arbetsrum där jag sitter tillsammans med en vikarierande bildlärare och en IT-kille som jag aldrig sett än så länge. Jag satt där en snabbis idag mellan diverse möten.
Bildläraren pratade om sin kommande födelsedag och vad hans fru skulle ge honom i födelsedagspresent. Han ville egentligen åka till Frankrike nu under våren, men han tyckte inte att man kunde önska sig det av sin fru. "Det är ju kvinnan som ska få såna saker av mannen" sa han och skrattade och fortsatte en lång utläggning om att kvinnor måste få det dom vill ha. Jag log lite förstrött och bläddrade i mina papper och knappade på min dator. Sen frågade han om inte jag hade varit i Frankrike någon gång och nej det hade jag inte. Han frågade om jag inte skulle utomlands något i vår och jag svarade att tyvärr har både jag och sambon (ja ni vet ju att det är tjej, men det vet ju inte han) så mycket jobb just nu att det inte passar sig med semester.
Då tyckte han att det var min rätt som kvinna att kräva av min sambo att han skulle ta mig utomlands någon annan gång istället. Ja, kanske det, skrattade jag och en liten jämställdhetsdjävul hoppade fram på min axel och började skrika en massa om kvinnor, män och förlegade könsroller. Jag viftade bort honom och bet ihop eftersom jag kände att jag varken hade tid eller lust att ramla in i en diskussion i ämnet. Särskilt inte andra dagen på nya jobbet.
Sen vred jag om mina tolkningar och låtsades att bildlärarens budskap egentligen handlar om att man ska vårda kärleken och ta hand om sin kvinna och ge henne uppskattning och fina saker om det gör henne lycklig. Ungefär då insåg jag att jag suger på ge min egen kvinna uppskattning av denna typ. Jag är inte en så mycket ge-bort-blommor-och-choklad-eller-parisresor-aktig person av mig. Nej istället gick jag efter jobbet på systemet och köpte en flaska rött och en oxfilé på Hemköp. Lite stämning och lite rödvinsrus kan leda till både det ena och det andra. Kan jag inte ta henne till Paris kan jag ju i alla fall försöka med sjunde himlen...
Bildläraren pratade om sin kommande födelsedag och vad hans fru skulle ge honom i födelsedagspresent. Han ville egentligen åka till Frankrike nu under våren, men han tyckte inte att man kunde önska sig det av sin fru. "Det är ju kvinnan som ska få såna saker av mannen" sa han och skrattade och fortsatte en lång utläggning om att kvinnor måste få det dom vill ha. Jag log lite förstrött och bläddrade i mina papper och knappade på min dator. Sen frågade han om inte jag hade varit i Frankrike någon gång och nej det hade jag inte. Han frågade om jag inte skulle utomlands något i vår och jag svarade att tyvärr har både jag och sambon (ja ni vet ju att det är tjej, men det vet ju inte han) så mycket jobb just nu att det inte passar sig med semester.
Då tyckte han att det var min rätt som kvinna att kräva av min sambo att han skulle ta mig utomlands någon annan gång istället. Ja, kanske det, skrattade jag och en liten jämställdhetsdjävul hoppade fram på min axel och började skrika en massa om kvinnor, män och förlegade könsroller. Jag viftade bort honom och bet ihop eftersom jag kände att jag varken hade tid eller lust att ramla in i en diskussion i ämnet. Särskilt inte andra dagen på nya jobbet.
Sen vred jag om mina tolkningar och låtsades att bildlärarens budskap egentligen handlar om att man ska vårda kärleken och ta hand om sin kvinna och ge henne uppskattning och fina saker om det gör henne lycklig. Ungefär då insåg jag att jag suger på ge min egen kvinna uppskattning av denna typ. Jag är inte en så mycket ge-bort-blommor-och-choklad-eller-parisresor-aktig person av mig. Nej istället gick jag efter jobbet på systemet och köpte en flaska rött och en oxfilé på Hemköp. Lite stämning och lite rödvinsrus kan leda till både det ena och det andra. Kan jag inte ta henne till Paris kan jag ju i alla fall försöka med sjunde himlen...
Hur källsorterar man en dildo?
Miljömedveten och duktig som man är så brukar jag och flickvännen källsortera. Plast, papper, glas, ja allt sånt där är ju ganska lätt. Det blir lite krånligare när det kommer till silikon och motordrivna vibratorer. Det är väl elektronik va? Ska de läggas i grovsoporna bland bildskärmar och gamla teveapparater då?
Men hur kul är det att ta med sig sitt gamla dildolager och rada upp dom ovanpå granngubbens gamla sofföverdrag från 1965? Och tänk om man träffar honom?
Hur är det att jobba som sopgubbe om man måste ta hand om folks gamla sexleksaker?
Mina trasiga ligger fortfarande uppe i garderoben, och dom lär ligga kvar tills jag hittar ett icke pinsamt och icke miljöskadligt sätt att skiljas från dem.
Jag har förövrigt börjat på mitt nya jobb!
Ursäkta, kan ni ha sex lite tystare?
Förut bodde den en snäll och trevlig barnfamilj under oss. Förutom lite bebisskrik ibland så hörde man inte så många oljud därifrån. För ett par månader sen flyttade den trevliga barnfamiljen ut och istället flyttade det in ett ungt heteropar, typ 25+ ungefär. Nu saknar jag barnskriken... De har bytts ut mot höga tjut och grymtande stönanden var och varannan stund. På natten är kanske en sak, det är kanske så att det hörs lite extra eftersom allt i huset är så tyst nattetid. Men nu sitter jag här en tisdag klockan halv elva på dagen och försöker skriva en hemtenta i kommunikation. Mina försök att ignorera tjuten går inte så bra. Det låter som om att de hade sex typ ute i min hall, och inte i våningen under. Mest hörs hennes gälla "Aaahhh, aaaahhhhh!!!" Men också hans lite mullriga, bullriga "Uuuuurrrghaaaaahhh!!!"
Ibland känner jag mig som en gammal kärring som inte har något annat att göra än att klaga. Men jag blir galen ändå. Måste de skrika så där? Blir det skönare då? Det handlar inte om några pustningar och stönanden. Det ger man ju ifrån sig själv i var och varannan situation. Men att skrika så att man VET att man hörs i hela huset, och att man VET att vi hör dem så bra att vi nästan tror att vi är med i sexleken. Och VI vet ju att DOM vet att VI vet att DOM pippar, eftersom han till och med har skämtat om att dom är lite högljudda.
Jag och sambon bryr oss egentligen inte så mycket. Men jag undrar var gamla tanten på första våningen tänker. Hon är så söt och oskuldsfull så jag inbillar mig att hon mår ytterst dåligt över att finna sig själv i närheten av sådan lusta. Eller så kanske det egentligen är hon som är den skyldige ända från början. Vad vet man. Fast näe. Det måste vara heteroparet under oss.
Förhoppningsvis kanske de många stönande skriken tillslut resulterar i ett gäng härliga barnskrik. Jag längtar och hoppas.
Ibland känner jag mig som en gammal kärring som inte har något annat att göra än att klaga. Men jag blir galen ändå. Måste de skrika så där? Blir det skönare då? Det handlar inte om några pustningar och stönanden. Det ger man ju ifrån sig själv i var och varannan situation. Men att skrika så att man VET att man hörs i hela huset, och att man VET att vi hör dem så bra att vi nästan tror att vi är med i sexleken. Och VI vet ju att DOM vet att VI vet att DOM pippar, eftersom han till och med har skämtat om att dom är lite högljudda.
Jag och sambon bryr oss egentligen inte så mycket. Men jag undrar var gamla tanten på första våningen tänker. Hon är så söt och oskuldsfull så jag inbillar mig att hon mår ytterst dåligt över att finna sig själv i närheten av sådan lusta. Eller så kanske det egentligen är hon som är den skyldige ända från början. Vad vet man. Fast näe. Det måste vara heteroparet under oss.
Förhoppningsvis kanske de många stönande skriken tillslut resulterar i ett gäng härliga barnskrik. Jag längtar och hoppas.
Jaha så var man grönhårig. Igen.
Jag är en sann hår-hemmafixare. Ibland blir resultatet bra. Ibland mindre bra. Idag blev det mindre bra. Eftersom jag har en del röda pigment i håret är det ytterst lätt hänt att håret blir grönt om man inte är försiktig med de askigare nyanserna. Här är den hårfärg som jag ville ha:
(Det är alltså inte jag på bilden, jag vill bara ha hennes hårfärg.)
Just nu har jag ungefär lika många slingor. Men de skiftar i gult, orange, grå och grönt. Just nu sitter jag med en annan färg i håret med syfte att täcka alla andra färger. Jag blir så less. När jag blir rik ska jag ALLTID gå till frisör. Det lovar jag.
(Det är alltså inte jag på bilden, jag vill bara ha hennes hårfärg.)
Just nu har jag ungefär lika många slingor. Men de skiftar i gult, orange, grå och grönt. Just nu sitter jag med en annan färg i håret med syfte att täcka alla andra färger. Jag blir så less. När jag blir rik ska jag ALLTID gå till frisör. Det lovar jag.
Gynekologisk ångest
Nu är man 23 och faller därför inom ramen för den obligatoriska cellprovskontrollen. I måndags var det därför dags. Det är inte första gången jag går till gynekologen, men ångesten är inte mindre ihärdig för det. Jag klev upp och duschade på morgonen och hade en lång överläggning med mig själv kring huruvida jag skulle raka bort millimeterstubben eller inte. Man vill ju inte se för nytillpiffad ut - då kanske gynekologen får för sig att man piffat till sig bara för gynekologbesökets skull. Pinsamt ju. Men samtidigt vill man ju inte se pupp-skäggig och orakad ut när man inte brukar göra det i vanliga fall heller. Jag beslöt mig för att lämna tvådagarsstubben eftersom jag fruktade röda prickar som gynekologen kanske skulle kommentera eller ännu värre - misstänka någon konstig könssjukdom. Ve och fasa.
Problem nummer två blev vilka trosor jag skulle ta. String gick fetbort. Jag hade det en gång och fick då en avhyvling av en barnmorska som sa att stringtrosor ger svamp, dålig balans och alla möjliga jävligheter. Helst hade jag velat ha stora mameluck-mormorstrosor, som för att få mig att känna mig oerhört oskuldsfull och inte alls sexuell. Det blev ett par vita, intetsägande bomullstrosor.
Av någon anledning känner jag mig alltid så vulgärt syndig och skamsen när jag går till gynekologen. Det är därför jag måste vara orakad, osexig och oskuldsfull tror jag. Jag vet ju att de inte bryr sig ett dugg. De ser ju underliv hela dagarna och har nog sett både det ena och det andra. Jag VET det. Men det gör inte min ångest mindre kraftfull för det. För just JAG går ju inte och fläker upp mig för gamla tanter (fördom) varje dag direkt.
Min kompis F hade talat om för mig på förhand att jag skulle försöka få den blonda och tjocka, för hon var tydligen snäll och försiktig. Tyvärr hade jag oturen att få en mörkhårig och tjock istället, då min oro steg kraftigt när jag klev in i det sterila rummet med den fasansfulla stolen.
Det hela gick i alla fall snabbt och smärtfritt. Gynekologen som hette någon i stil med Gun-Britt eller Lisbeth eller Solveig var, som tur var också hon, snäll och försiktig. Hon förklarade pedagogiskt och förvarnade när det skulle sticka till lite.
Efteråt träffade jag en polare på bussen som också hon hade varit på cellprov just då. Vi satt där på vägen ner mot stan och diskuterade om det kändes som om den andra också hade råkat få en lång tops i livmoderhalsen som på något sätt inte hade kommit ut. Vi nickade i samförstånd och lugnade varandra med att landstinget aldrig skulle ha råd att glömma kvar undersökningsinstrument inuti sina patienter.
Konsten att överleva en sväng till IKEA
Jag och flickvännen har startat ett (evighets?)projekt. Vi renoverar och köper nya möbler. Häromdagen befann vi oss därför på IKEA. Vi hade lånat svärfars Volvo kombi så att vi kunde packa in hejdundrandets många platta paket. Nu visade det sig att paketen inte bara var platta utan också väldigt långa vilket resulterade i att flickvännen fick skjuta fram passagerarsätet så långt att hon immade igen rutan med näsborrarna. Paketen stack ändå ut två decimeter.
Flickvännen knöt fast alla paketen och bagageluckan och surrade fast allting på ett sätt som ingen någonsin sett på maken. Knuten innehöll rep, en massa öglor, plastkrokar och en dunk olja (som säkerligen hade en rimlig funktion men som jag aldrig lyckades förstå.) Syftet med knytkalaset i bagageutrymmet var i allafall (som hon förklarade) att bagaget varken skulle kunna röra sig, ramla ut, eller bli stulet eftersom ingen skulle orka sätta sig in att försöka få upp luckan och alla knutar.
Jag tror däremot inte att någon spontanknycker tre paket på 40 kilo på ICA-parkeringen på fem minuter när man måste springa in och köpa lite köttfärs och tamponger. Men så är jag ju blåögt naiv också. Det tyckte i alla fall flickvännen. Så småningom bar det iväg hem och flickvännen ropade att jag skulle sakta ner i alla uppförsbackar. (Det gick tydligen för fort i 40 km/h.)
Problematik nummer ett uppstod i trappuppgången eftersom vi inte har någon hiss. Men två stolta flator som man är så klarar man sig utan starka män, och därför bar vi som två bisonoxar utan att klaga. Eller jag klagade, eftersom jag dagen till ära var iklädd värsta femmeflatsmunderingen med högklackade skor och en liten tight jacka, men det var bara för att jag höll på att ramla hela tiden.
När vi äntligen fått upp hela skiten i lägenheten kom vi på att vi först var tvungna att bära ut möblerna som redan stod där. Vi stötte därför på problematik nummer två när vi insåg att mitt ex har belamrat hela vår vind med sina grejer medan hon hyr ut sin lägenhet och har flyttat till Stockholm. Vi fick pressa ihop vindsgrejerna, på bekostnad av två numera ihoptryckta cyklar och en krokig plastgran. Men det gick.
Just nu bor vi i en trea varanv tre rum av tre möjliga innehåller wellpapp, plast, ikeaskruvar och två galna katter som ser ut att leka fångarna på fortet. En viktig skruv har redan försvunnit. Jag säger inte att det var katterna. Men det var det.
Flickvännen knöt fast alla paketen och bagageluckan och surrade fast allting på ett sätt som ingen någonsin sett på maken. Knuten innehöll rep, en massa öglor, plastkrokar och en dunk olja (som säkerligen hade en rimlig funktion men som jag aldrig lyckades förstå.) Syftet med knytkalaset i bagageutrymmet var i allafall (som hon förklarade) att bagaget varken skulle kunna röra sig, ramla ut, eller bli stulet eftersom ingen skulle orka sätta sig in att försöka få upp luckan och alla knutar.
Jag tror däremot inte att någon spontanknycker tre paket på 40 kilo på ICA-parkeringen på fem minuter när man måste springa in och köpa lite köttfärs och tamponger. Men så är jag ju blåögt naiv också. Det tyckte i alla fall flickvännen. Så småningom bar det iväg hem och flickvännen ropade att jag skulle sakta ner i alla uppförsbackar. (Det gick tydligen för fort i 40 km/h.)
Problematik nummer ett uppstod i trappuppgången eftersom vi inte har någon hiss. Men två stolta flator som man är så klarar man sig utan starka män, och därför bar vi som två bisonoxar utan att klaga. Eller jag klagade, eftersom jag dagen till ära var iklädd värsta femmeflatsmunderingen med högklackade skor och en liten tight jacka, men det var bara för att jag höll på att ramla hela tiden.
När vi äntligen fått upp hela skiten i lägenheten kom vi på att vi först var tvungna att bära ut möblerna som redan stod där. Vi stötte därför på problematik nummer två när vi insåg att mitt ex har belamrat hela vår vind med sina grejer medan hon hyr ut sin lägenhet och har flyttat till Stockholm. Vi fick pressa ihop vindsgrejerna, på bekostnad av två numera ihoptryckta cyklar och en krokig plastgran. Men det gick.
Just nu bor vi i en trea varanv tre rum av tre möjliga innehåller wellpapp, plast, ikeaskruvar och två galna katter som ser ut att leka fångarna på fortet. En viktig skruv har redan försvunnit. Jag säger inte att det var katterna. Men det var det.