Femmelicious

Här sitter jag och är lycklig för att vi ska få mer tid för att mysa nu när sambons fotbollssäsong är över. Tydligen känner jag henne inte så bra som jag tror. Eller så är det precis det jag gör. För innerst inne så visste jag att det inte skulle bli en lugn stund. Istället för fotboll har nu en massa andra projekt dragit igång. Vi har kapat lister, limmat, skruvat, knackat kakel, installerat spotlights, grejat, fixat och donat. Pust och stön. Bara spotlightsen var ett projekt i sig. Kan någon tala om vad det är för mening att ha fjärrstyrd tändningsmojäng när det tar ännu längre tid att hitta den än att bara gå till väggen och trycka?

Men det blir bra. Det blir riktigt bra. Snart.

Igår tänkte svärfar sälja på oss en hund som behövde ett nytt hem. En femårig myspropp som han själv skulle ha tagit om det inte var för att han redan har två stycken. Jag la huvudet på sned och funderade på när han överhuvudtaget skulle ha kunnat få intrycket av att jag ens gillar hundar? Jag gillar ju inte djur över huvud taget. Flickvännens katter gillade jag ju från början bara för att imponera på henne. Sen råkade det fejkade gillandet övergå i någon slags acceptans, och nu tycker jag rätt bra om dem, även om det känns lite motigt att erkänna. (Okej, det kan väl hända att jag pratar bebisspråk med dem när jag är ensam och ger dem god mat i smyg för att de ska gilla mig. Men inte så att någon ser.) Men hundar... Ja visst, jättegulliga och mysiga - när ANDRA rår om dem. Men mitt panikslagna telefonsamtal om att "mamma nu BAJSAR den! Mitt i stan!! Vad ska jag göra?!" senast jag var hundvakt till exets jycke får mig att inse att jag inte är mogen för en hund. Inte ens om jag skulle vilja.