It's an end of an era

Jag var en nervös men förväntansfull heterosexuell (?) tösabit som bestämt sig för att flytta hem till hemstaden för att studera. Jag satte mig på bussen från Stockholm, vinkade av pojkvännen och begav mig mot ett helt nytt liv. Jag minns att jag satt där och tittade ut genom bussfönstret och såg åkrarna sakta men säkert bytas ut mot skog och ännu mer skog, medan tårarna rann bakom solbrillorna.

Saknad, förväntan, rädsla, omställning.

Jag började på universitetet. Det var spännande, nytt, påfrestande men framförallt underbart att träffa ett helt gäng med fantastiska vänner. Efter två veckor ringde pojkvännen i Stockholm och gjorde slut över telefonen. Distans var inte hans grej och han hade hittat en ny pingla söderifrån. Men vad gjorde väl det. Jag hade redan startat min förvandling.

Nu är universitetsförvandlingen avklarad. Det handlar inte bara om att mitt huvud är fullproppat med akademiska teorier och modeller. Det handlar också om den enorma förvandling jag genomgått på ett mer personligt plan.

De här åren har förändrat mig. Jag har gått från att vara blond till svarthårig och återgått till blond. Jag har fått pollenallergi, blivit laktosintolerant och kommit ut som gay. Jag har fått en djupare förståelse för mitt eget agerande. Jag vågar gråta inför andra. Jag försöker att arbeta med min envisa stolthet. Jag har lärt känna mig själv, och insett att jag vet vem jag är och är nöjd med det. Samtidigt som jag också insett att jag nog alltid kommer att fortsätta förändras, påverkas av roliga människor i min omgivning, anamma nya, ibland galna, idéer, men med en helt annan trygghet än innan.

Jag har fått underbara vänner som alltid ställt upp och haft förståelse, även när man färgat håret grönt, eller när man håller på att dö av skavsår inne i stan, eller när man tvingat med dem på gayklubb som förkläden.

I torsdags klev vi inte ut på trappan, men vi hade ändå lite av den känslan. Vi bölade ikapp och jag kände den värsta separationsångesten sen mina elaka kusiner stal min rosa plyschråtta när jag var fyra. Jag sitter här fortfarande och känner mig mer övergiven än någonsin. Många av dem har redan åkt, och ett par av dem ska (tack och lov) stanna juni ut. Jag behövde den utskolningsperioden. Men juni går fort och jag vet inte om jag är redo för detta ännu. Jag älskar mitt studentliv och jag vill inte att det ska ta slut riktigt redan. Visst är det nice att vara färdigutbildad. Jag är bara inte färdig-umgåst.

Återigen saknad, förväntan, rädsla, omställning...

Kommentarer
Postat av: En beundrare

Var du än tar vägen - sluta inte blogga. Jag känner dig inte, men jag tror att du är fantastisk!

2008-06-14 @ 01:23:11
Postat av: Killen

2008-06-14 @ 12:55:37
Postat av: Madelene

Grattis till examen.

2008-06-14 @ 14:02:11
Postat av: Femmelicious

Tack så mycket! Nej jag ska inte sluta blogga. Kanske till och mer får med tid över till det nu. Det var lite trixigt att få till roliga inlägg när hjärnan var full med skola, jobb, mer jobb, mer skola och tusen projekt. Så jag beundrar er som fortfarande läser ;)

2008-06-15 @ 11:04:23
Postat av: A

2008-06-18 @ 10:02:29
Postat av: Andy Pandy

Får du allt för stor abstinens så får du väl komma och göra ett gästspel på skolan...

Postat av: Den där Manuela

jag beundrar din driftighet, nu får du kanalisera den i bloggen istället för skola, jobb, skola ;P


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback