Femmelicious

Förut bodde den en snäll och trevlig barnfamilj under oss. Förutom lite bebisskrik ibland så hörde man inte så många oljud därifrån. För ett par månader sen flyttade den trevliga barnfamiljen ut och istället flyttade det in ett ungt heteropar, typ 25+ ungefär. Nu saknar jag barnskriken... De har bytts ut mot höga tjut och grymtande stönanden var och varannan stund. På natten är kanske en sak, det är kanske så att det hörs lite extra eftersom allt i huset är så tyst nattetid. Men nu sitter jag här en tisdag klockan halv elva på dagen och försöker skriva en hemtenta i kommunikation. Mina försök att ignorera tjuten går inte så bra. Det låter som om att de hade sex typ ute i min hall, och inte i våningen under. Mest hörs hennes gälla "Aaahhh, aaaahhhhh!!!" Men också hans lite mullriga, bullriga "Uuuuurrrghaaaaahhh!!!"

Ibland känner jag mig som en gammal kärring som inte har något annat att göra än att klaga. Men jag blir galen ändå. Måste de skrika så där? Blir det skönare då? Det handlar inte om några pustningar och stönanden. Det ger man ju ifrån sig själv i var och varannan situation. Men att skrika så att man VET att man hörs i hela huset, och att man VET att vi hör dem så bra att vi nästan tror att vi är med i sexleken. Och VI vet ju att DOM vet att VI vet att DOM pippar, eftersom han till och med har skämtat om att dom är lite högljudda.

Jag och sambon bryr oss egentligen inte så mycket. Men jag undrar var gamla tanten på första våningen tänker. Hon är så söt och oskuldsfull så jag inbillar mig att hon mår ytterst dåligt över att finna sig själv i närheten av sådan lusta. Eller så kanske det egentligen är hon som är den skyldige ända från början. Vad vet man. Fast näe. Det måste vara heteroparet under oss.

Förhoppningsvis kanske de många stönande skriken tillslut resulterar i ett gäng härliga barnskrik. Jag längtar och hoppas.