Femmelicious

Om någon hör heterorykten om mig, eller helt enkelt vanliga psykopatrykten så kan jag lugna er med att berätta att det inte alls var meningen att det skulle hända. Det var en sån där pinsam grej som man inte riktigt förstår det fasanfulla i förrän det är för sent.

Jag satt och lunchade med mina kollegor i restaurangen när A ringer från Stockholm. Hon går en chefsutbildning där och är därför borta var tredje vecka. Vi var gulliga i telefonen och för att inte behöva rodna inför mina kollegor så lutade jag mig bort från bordet och hängde lite över ett räcke bakom bordet. När vi ska avsluta samtalet säger jag högt och tydligt "puss puss!" Jag håller telefonen under håret så det ser nog mest ut som att jag vilar huvudet i handen och sitter och dagdrömmer men armbågen på räcket.

I samma ögonblick som jag säger de två gulliga ordet går en kille förbi och vi råkar precis få ögonkontakt. Jag hör mig själv i slow motion när jag tittar killen in i ögonen och formar munnen till de två puss-orden. Han tittar förundrat på mig. Först ser det ut som att han ska säga "Va? Vad sa du?" och sen såg han ut som man gör när man först inte trodde att man hörde, men att ordens betydelse till slut ändå formas i hjärnan och man hör i efterhand. Sen visade han ett tredje ansiktsuttryck och såg ut som man ser ut när man ser någon göra något galet och man snabbt identifierar personen som mentalt störd eller i alla fall lite efterbliven och bara ignorerar personens uppenbart sjuka beteende. 

En millisekund senare slog pinsamhetens kraft ner i mig och jag översköljdes av en omedelbar impuls att springa efter killen och förklara att jag normalt inte brukar sitta och uttrycka kärleksord till killar som går förbi mig på offentliga platser. Men när man ska förklara en sån där grej är faran att man bara verkar ÄNNU mer störd. Det är svårt att bevisa att man inte är störd genom att tala om att man inte är störd eftersom det bara verkar ännu mer stört. Så jag valde att sitta kvar. Och när han kom tillbaka och gick förbi två gånger till så låtsades jag inte se honom och försökte att se ut som vilken annan makaronsmaskande restaurangbesökare som helst. Nu i efterhand har min hjärna börjat rekonstruera verkligheten och min självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt samarbetar i ett försök att få mig själv att tro att han gick förbi för att han hoppades på ännu fler luftpussar.