Femmelicious

Äntligen är fotbollssäsongen slut. Nu blir det färre träningar, färre ensamma middagar, färre sitta och vänta på läktaren och låtsas vara intresserad. Färre fotbollssamtal som man måste sitta och le till eftersom man inte fattar vad folk säger. Mer tid för kärlek helt enkelt. Det är inte så att jag missunnar min sambo hennes livs största intresse. Det är mer att det inte bara tar över hennes liv, utan också mitt. Stolt fotbollsfru - något som jag ändå gärna vill leva upp till, men jag undrar hur länge jag egentligen kommer att lyckas påskina denna för mig väldigt onaturliga roll.

Hennes lag kom tvåa i serien. De går därför inte upp i en högre division inför nästa år. (Heter det så?) Jag vet att de krigade för det, och jag skäms ända in i själen för att jag ändå på något vis är ganska nöjd med en andra plats. Då slipper de åka så himla långt nästa år när de ska ha bortamatch. Jag tycker redan nu att de reser runt alldeles för mycket. Hela helgen går ju åt för tusan. 

Igår var den sista avgörande matchen. Jag satt på läktaren och koncentrerade mig så mycket jag kunde för att hänga med. En röd spelare där, en domare som studsar förbi, tränare som gapar, en liten fågel som flyger runt runt ett träd på andra sidan planen, vad fin natur bakom planen, utsikt över älven, och så fina höstfärger över landskapet, ojsan matchen var det ja... En blå spelare susar förbi, folk applåderar, oj någon har visst gjort mål. Vems lag?

Men när det väl kommer till kritan är jag jätteglad att hon har sitt intresse. Hon brinner för det, och älskar det. Hur ska jag kunna motstå att ryckas med? Även om jag inte fattar alla regler, och skriker BRA! när alla andra skriker SYND! och att jag blandar ihop offside med iceing och blir utskrattad, så trivs jag ändå i sammanhanget. Jag är så stolt över henne och tycker att hon är så cool ute på planen så jag nästan vill explodera av kärlek!