En människa i en annan människa
Min och sambons kompis H är gravid − det finns en människa i hennes mage! En livs levande alltså. Jag vet ju egentligen hur barn blir till och att de ligger och jäser i någons mage innan de kommer ut. Men när man ser det på så där nära håll verkar det ju helt surrealistiskt! Men nu har jag verkligen sett det! Svart på vitt dessutom på ett grumligt ultraljudsfoto som om man man vände det rätt visade ett litet huvud, en näsa och en tumme och om man vände det fel mest liknade en avlägsen och mystisk galax någonstans.
Hennes mage såg gravid och rund ut och jag till och med kände på den! Senast jag kände på en gravid mage var när jag boxade på insidan av min egen mammas, tror jag. Jag har inte träffat H på ett tag, och när jag klev in i lägenheten kände jag mig konstigt blyg på något sätt. Ungefär som att jag hoppades att magen skulle få ett bra första intryck av mig, eller som att jag var rädd för att förolämpa den på något sätt genom att råka säga något knäppt, eller fråga korkade frågor som alla andra frågar. Istället utbrast jag "cooolt!" och var sedan tyst och fånigt förbluffad.
Jag undrar hur pinsamt fascinerad och häpen jag kommer vara den dagen när barnet väl tittar ut... Jag har plockat fram Lennart Nilsson ur bokhyllan och trollbundet undersökt hur stor bebisen kan vara och vad den kan ha för sig där inne just nu. Jag måste erkänna att det faktiskt pirrar lite i min egen skaffa-barn-nerv...
Hennes mage såg gravid och rund ut och jag till och med kände på den! Senast jag kände på en gravid mage var när jag boxade på insidan av min egen mammas, tror jag. Jag har inte träffat H på ett tag, och när jag klev in i lägenheten kände jag mig konstigt blyg på något sätt. Ungefär som att jag hoppades att magen skulle få ett bra första intryck av mig, eller som att jag var rädd för att förolämpa den på något sätt genom att råka säga något knäppt, eller fråga korkade frågor som alla andra frågar. Istället utbrast jag "cooolt!" och var sedan tyst och fånigt förbluffad.
Jag undrar hur pinsamt fascinerad och häpen jag kommer vara den dagen när barnet väl tittar ut... Jag har plockat fram Lennart Nilsson ur bokhyllan och trollbundet undersökt hur stor bebisen kan vara och vad den kan ha för sig där inne just nu. Jag måste erkänna att det faktiskt pirrar lite i min egen skaffa-barn-nerv...
Lesbisk attack-chockering
Jag har ett eget kontor, med en egen röd snurrstol och det står en namnskylt på min dörr med mitt (rättstavade!) namn! Jag är överväldigad och känner mig som en "riktig" anställd personal! Det är ju vad jag är nu. Häftigt! Jag är ingen liten småstressad timvikarie-person-som-ingen-egentligen-vet-vad-hon-gör-där längre! Att byta jobb är det bästa jag gjort!
Idag har jag skrivit en intervju, varit med på fyra fotograferingar, suttit med som kommunikatör i en projektgrupp, layoutat en affisch, blivit plåtad själv, och lagat huvudet på ett plastskelett i naturlig storlek. Jag älskar mitt jobb!
Men jag är nog fortfarande så pass okänd på jobbet att folk ännu inte riktigt börjat viska om min sexuella läggning. Jag har än så länge inte fått några menande blickar när andra antagit att min "sambo" refereras till som en "han". Den senaste veckan har jag nickat och skjutit av några leenden när mina nya arbetskamrater undrar över saker som om jag och min "kille" kommer i från stan eller om "han" och jag bor ihop. Det är ganska lurigt att prata om någon utan att någonsin behöva använda ett personligt pronomen!
Till saken hör att jag inte direkt är någon som drar upp mitt privatliv och berättar att jag har sambo över huvud taget det första jag gör när jag träffar en ny människa. Men det verkar vara en väldigt viktig fråga för trevliga och nyfikna små tanter som mer än gärna berättar om sina karlar, katter, barnbarn och barnbarns husdjur. Jag känner inte att jag behöver berätta att jag är gay. Men samtidigt tänker jag ju inte dölja att jag är sambo med en tjej. Det är ju mitt liv, och det är jag stolt över. Men att berätta bara för berättandets skull är ju lite fånigt. Dessutom är det roligare att vänta in ett bättre läge för attack-chockeringen!
Idag har jag skrivit en intervju, varit med på fyra fotograferingar, suttit med som kommunikatör i en projektgrupp, layoutat en affisch, blivit plåtad själv, och lagat huvudet på ett plastskelett i naturlig storlek. Jag älskar mitt jobb!
Men jag är nog fortfarande så pass okänd på jobbet att folk ännu inte riktigt börjat viska om min sexuella läggning. Jag har än så länge inte fått några menande blickar när andra antagit att min "sambo" refereras till som en "han". Den senaste veckan har jag nickat och skjutit av några leenden när mina nya arbetskamrater undrar över saker som om jag och min "kille" kommer i från stan eller om "han" och jag bor ihop. Det är ganska lurigt att prata om någon utan att någonsin behöva använda ett personligt pronomen!
Till saken hör att jag inte direkt är någon som drar upp mitt privatliv och berättar att jag har sambo över huvud taget det första jag gör när jag träffar en ny människa. Men det verkar vara en väldigt viktig fråga för trevliga och nyfikna små tanter som mer än gärna berättar om sina karlar, katter, barnbarn och barnbarns husdjur. Jag känner inte att jag behöver berätta att jag är gay. Men samtidigt tänker jag ju inte dölja att jag är sambo med en tjej. Det är ju mitt liv, och det är jag stolt över. Men att berätta bara för berättandets skull är ju lite fånigt. Dessutom är det roligare att vänta in ett bättre läge för attack-chockeringen!
Hej nya liv!
Nu har jag väntat på besked om anställning sen i våras på mitt jobb. Men beskedet ska komma "nästa vecka" varje vecka. Jag höll på att bli bitter ett tag där i början på hösten, men sedan hände något fantastiskt. En marknadschef för ett visst företag ringde upp mig och ville träffa mig för en marknadsföringstjänst. Jag blev helt paff och travade dit utan att veta vad jag egentligen givit mig in på. Efter samtalet bestämde vi en ny träff med hennes chef och båda två var väldigt intresserade av att anställa mig. Coolt med tanke på att jag inte ens sökt tjänsten! Mina chefer på mitt nuvarande jobb fick reda på att jag eventuellt skulle bli erbjuden ett annat jobb och de ringde upp mig för ett möte.
Vi träffades och jag förklarade läget och bad dem att OM de vill anställa mig vill jag gärna ha ett besked. Jag kan inte vänta hur länge som helst. De förstod läget och lovade att snabba på. Tyvärr ringde företaget och sa att de fått nej till nya anställningar från sin Fack eftersom de nyligen tvingats avskeda folk. Så vips var den möjligheten borta. Men jag sa inget till mitt nuvarande jobb, utan hoppades att de ändå skulle skynda på med sitt beslut och kanske höja lönen i samma veva. Tyvärr verkade inte lite konkurrens skrämma dem och beskedet dröjde några veckor till. Jag insåg att de inte alls är så rädda för att tappa mig så det är lika bra att foga sig in i ledet och vara glad över de få antal timmar man ändå får jobba.
MEN. Då ringde en annan organisation och sa att de gärna ville träffa mig för en intervju. Först fattade jag inte vad det var, för det var så längesen jag skickade in ansökan. Men jag knatade iväg på intervjun några dagar senare. Jag gick mest för att det var den första regelrätta arbetsintervjun jag någonsin varit på. Det kändes lite spännande och jag hoppades att jag skulle lära mig något. Tjänsten hade varit utannonserad både i tidningar och på nätet och den krävde bland annat flertalet år arbetslivserfarenhet inom området, vilket jag inte har. Men söker gör man ju ändå. Så att gå vidare till intervju kändes lite som att gå vidare till slutaudition i Idol. Otroligt!
Jag surrade på, att surra är inget jag har problem med. Surrade om både ditt och datt och det var en ganska trevlig intervju. Efter några dagar hörde de av sig och sa att det nu var tre (3!) stycken kvar och att de gärna ville träffa mig igen. Nu började jag bli smått nervös och tänkte saker som "Men tänk om jag faktiskt har en chans?!"
Träffade dem förra fredagen och surrade på en gång till. Det var en trevlig intervju igen och den här gången tog den närmare två timmar. De lovade att komma med ett besked nästa vecka. Men de ringde upp mig efter tre timmar och ERBJÖD MIG JOBBET! Det är en fast tjänst som informatör* (det jag är utbildad till) och jag börjar om en vecka!
Jag är glad!
På mitt nuvarande jobb verkar cheferna inte förstå någonting. De säger "Jaha, vad roligt för dig, men vi trodde att du ville jobba här?" Ja, det ville jag också, men att jobba på timmar känns inte så lockande. Man vet ju inte från en månad till en annan om man kommer lyckas knåpa ihop till hyran. Jag kan ju inte vänta hur länge som helst på besked om hur det blir med jobbet. Särskilt inte när det finns andra som erbjuder bättre saker. Så trogen är jag inte.
(Jag har redan shoppat upp nästan hela första lönen och den beräknas väl komma i november antar jag. Hur jag har lyckats med det är för mig en gåta, haha. Men det kändes nödvändigt att investera i mitt nya arbetande jag genom flertalet nya kläder, stövlar och dyra schampon. Det kändes i alla fall nödvändigt just då! ...det lät dessutom mycket bättre i huvudet när jag tänkte det i affären än när jag kom hem och inte hade prioriterat att köpa mat.)
* Eftersom jag fick frågan så är det väl lika bra att beskriva vad en informatör gör.
Wikipedia: Informatör är en yrkesbeteckning för en anställd eller utbildad person vars uppgift är att analysera, planera, skapa och utvärdera det informationsmaterial som flödar ut ifrån, inom eller genom den organisation informatören är anställd vid. Informatörens utbildning består vanligen av studier i medie- och kommunikationsvetenskap.
Jag själv skulle snarare säga att det inte bara handlar om "informationsmaterial" utan om att analysera, planera, skapa och utvärdera ALL kommunikation som sker till, från och inom organisationen. Det handlar om image-frågor, internkommunikation, marknadsföring... allt möjligt när man tänker efter. Alla reklambudskap, alla kampanjer, alla logotyper, alla företagstexter, alla profilprodukter, inredningen i en butik, personalens bemötande... Nästan all kommunikation du möter är genomtänkt och har ett syfte. Och allt som oftast är det en liten informatör inblandad på ett hörn.
Vi träffades och jag förklarade läget och bad dem att OM de vill anställa mig vill jag gärna ha ett besked. Jag kan inte vänta hur länge som helst. De förstod läget och lovade att snabba på. Tyvärr ringde företaget och sa att de fått nej till nya anställningar från sin Fack eftersom de nyligen tvingats avskeda folk. Så vips var den möjligheten borta. Men jag sa inget till mitt nuvarande jobb, utan hoppades att de ändå skulle skynda på med sitt beslut och kanske höja lönen i samma veva. Tyvärr verkade inte lite konkurrens skrämma dem och beskedet dröjde några veckor till. Jag insåg att de inte alls är så rädda för att tappa mig så det är lika bra att foga sig in i ledet och vara glad över de få antal timmar man ändå får jobba.
MEN. Då ringde en annan organisation och sa att de gärna ville träffa mig för en intervju. Först fattade jag inte vad det var, för det var så längesen jag skickade in ansökan. Men jag knatade iväg på intervjun några dagar senare. Jag gick mest för att det var den första regelrätta arbetsintervjun jag någonsin varit på. Det kändes lite spännande och jag hoppades att jag skulle lära mig något. Tjänsten hade varit utannonserad både i tidningar och på nätet och den krävde bland annat flertalet år arbetslivserfarenhet inom området, vilket jag inte har. Men söker gör man ju ändå. Så att gå vidare till intervju kändes lite som att gå vidare till slutaudition i Idol. Otroligt!
Jag surrade på, att surra är inget jag har problem med. Surrade om både ditt och datt och det var en ganska trevlig intervju. Efter några dagar hörde de av sig och sa att det nu var tre (3!) stycken kvar och att de gärna ville träffa mig igen. Nu började jag bli smått nervös och tänkte saker som "Men tänk om jag faktiskt har en chans?!"
Träffade dem förra fredagen och surrade på en gång till. Det var en trevlig intervju igen och den här gången tog den närmare två timmar. De lovade att komma med ett besked nästa vecka. Men de ringde upp mig efter tre timmar och ERBJÖD MIG JOBBET! Det är en fast tjänst som informatör* (det jag är utbildad till) och jag börjar om en vecka!
Jag är glad!
På mitt nuvarande jobb verkar cheferna inte förstå någonting. De säger "Jaha, vad roligt för dig, men vi trodde att du ville jobba här?" Ja, det ville jag också, men att jobba på timmar känns inte så lockande. Man vet ju inte från en månad till en annan om man kommer lyckas knåpa ihop till hyran. Jag kan ju inte vänta hur länge som helst på besked om hur det blir med jobbet. Särskilt inte när det finns andra som erbjuder bättre saker. Så trogen är jag inte.
(Jag har redan shoppat upp nästan hela första lönen och den beräknas väl komma i november antar jag. Hur jag har lyckats med det är för mig en gåta, haha. Men det kändes nödvändigt att investera i mitt nya arbetande jag genom flertalet nya kläder, stövlar och dyra schampon. Det kändes i alla fall nödvändigt just då! ...det lät dessutom mycket bättre i huvudet när jag tänkte det i affären än när jag kom hem och inte hade prioriterat att köpa mat.)
* Eftersom jag fick frågan så är det väl lika bra att beskriva vad en informatör gör.
Wikipedia: Informatör är en yrkesbeteckning för en anställd eller utbildad person vars uppgift är att analysera, planera, skapa och utvärdera det informationsmaterial som flödar ut ifrån, inom eller genom den organisation informatören är anställd vid. Informatörens utbildning består vanligen av studier i medie- och kommunikationsvetenskap.
Jag själv skulle snarare säga att det inte bara handlar om "informationsmaterial" utan om att analysera, planera, skapa och utvärdera ALL kommunikation som sker till, från och inom organisationen. Det handlar om image-frågor, internkommunikation, marknadsföring... allt möjligt när man tänker efter. Alla reklambudskap, alla kampanjer, alla logotyper, alla företagstexter, alla profilprodukter, inredningen i en butik, personalens bemötande... Nästan all kommunikation du möter är genomtänkt och har ett syfte. Och allt som oftast är det en liten informatör inblandad på ett hörn.
Nu saknar jag fotbollssäsongen
Här sitter jag och är lycklig för att vi ska få mer tid för att mysa nu när sambons fotbollssäsong är över. Tydligen känner jag henne inte så bra som jag tror. Eller så är det precis det jag gör. För innerst inne så visste jag att det inte skulle bli en lugn stund. Istället för fotboll har nu en massa andra projekt dragit igång. Vi har kapat lister, limmat, skruvat, knackat kakel, installerat spotlights, grejat, fixat och donat. Pust och stön. Bara spotlightsen var ett projekt i sig. Kan någon tala om vad det är för mening att ha fjärrstyrd tändningsmojäng när det tar ännu längre tid att hitta den än att bara gå till väggen och trycka?
Men det blir bra. Det blir riktigt bra. Snart.
Igår tänkte svärfar sälja på oss en hund som behövde ett nytt hem. En femårig myspropp som han själv skulle ha tagit om det inte var för att han redan har två stycken. Jag la huvudet på sned och funderade på när han överhuvudtaget skulle ha kunnat få intrycket av att jag ens gillar hundar? Jag gillar ju inte djur över huvud taget. Flickvännens katter gillade jag ju från början bara för att imponera på henne. Sen råkade det fejkade gillandet övergå i någon slags acceptans, och nu tycker jag rätt bra om dem, även om det känns lite motigt att erkänna. (Okej, det kan väl hända att jag pratar bebisspråk med dem när jag är ensam och ger dem god mat i smyg för att de ska gilla mig. Men inte så att någon ser.) Men hundar... Ja visst, jättegulliga och mysiga - när ANDRA rår om dem. Men mitt panikslagna telefonsamtal om att "mamma nu BAJSAR den! Mitt i stan!! Vad ska jag göra?!" senast jag var hundvakt till exets jycke får mig att inse att jag inte är mogen för en hund. Inte ens om jag skulle vilja.
Men det blir bra. Det blir riktigt bra. Snart.
Igår tänkte svärfar sälja på oss en hund som behövde ett nytt hem. En femårig myspropp som han själv skulle ha tagit om det inte var för att han redan har två stycken. Jag la huvudet på sned och funderade på när han överhuvudtaget skulle ha kunnat få intrycket av att jag ens gillar hundar? Jag gillar ju inte djur över huvud taget. Flickvännens katter gillade jag ju från början bara för att imponera på henne. Sen råkade det fejkade gillandet övergå i någon slags acceptans, och nu tycker jag rätt bra om dem, även om det känns lite motigt att erkänna. (Okej, det kan väl hända att jag pratar bebisspråk med dem när jag är ensam och ger dem god mat i smyg för att de ska gilla mig. Men inte så att någon ser.) Men hundar... Ja visst, jättegulliga och mysiga - när ANDRA rår om dem. Men mitt panikslagna telefonsamtal om att "mamma nu BAJSAR den! Mitt i stan!! Vad ska jag göra?!" senast jag var hundvakt till exets jycke får mig att inse att jag inte är mogen för en hund. Inte ens om jag skulle vilja.