Flatig förnekelse
Jag är ifrån en medelstor svensk stad som är belägen i de norrländska skogarna. Homosexualitet finns, men syns inte så mycket. Det är alltså inte dreadlock-flatornas högborg Umeå vi pratar om. Vi, precis som alla andra, upplevde olika trender som kom och gick. Tamagochin och Spice Girls är två mindre revolutionerande exempel. Sen kom Fucking Åmål-eran och kastade omkull oss och spred regnbågsglitter över alla våra medvetanden. Under denna tidsepok var jag en trotsig högstadieelev som tyckte att det här med lesbiska, det är ju rätt coolt. Det var okej att tycka så, eftersom alla andra också tyckte att Agnes och Elin var de ballaste brudarna sedan Charlies Angels, första versionen. (Märk väl!)
Den lesbiska eran lade sig tillslut för de flesta och något nytt hippt fenomen blev det coolaste på tapeten. Jag minns inte riktigt vad det var, men det var säkert något som är jämförbart med svart kjol utanpå polyesterbrallor eller pastellfärgade utsvängda stretchjeans. Trender kommer och går.
Själv kunde jag dock inte riktigt lägga Fucking Åmål-eran på hyllan. Istället valde jag att snöa in på lesbiskheten helt på egen hand och i tysthet. Det fanns något mer där. Något mer än beundran för en bra film. Att jag själv skulle kunna vara "sån" fanns inte på min världskarta däremot. Jag tyckte bara att det var kul att exempelvis läsa om ANDRA människor som var flator, som inte var HETERO som jag. Allt i största hemlighet förstås. Och självklart bara för att jag tyckte att det var intressant i rent allmänbildningssyfte.
Jag resonerade så att vissa kanske gillar katter och tycker om att läsa om katter och att vara med på kattsidor. Andra kanske gillar No Doubt och vill vara med i No Doubts fanclub. Ingen vill ju BLI vare sig en katt eller Gwen Stefani bara för att de är INTRESSERADE. Själv gillade jag alltså att läsa om och prata med lesbiska på nätet. Men det behövde ju absolut inte betyda att jag själv skulle vara något sånt, tyckte jag. Och tjejen som gick i parallellklassen och var den vackraste som fanns och väckte fjärilar i min mage, hon var bara en sån som jag ville bli KOMPIS med. Jag trodde absolut inte att jag kunde tända på tjejer, eller ännu mindra ha tjejsex. Nä, boys were the way to go, tänkte jag. Även om jag inte blev så kåt på dem heller.
I efterhand verkar allt så onödigt. Tänk vilken tid och enegri jag har lagt ner på att intala mig själv att jag var straight och inget annat. Tid och energi som jag egentligen hade kunnat lägga på att gå ut i verkligheten och utforska området. Men det är väl så där det kan fungera. Varje gång jag blev ihop med nån snubbe så la jag mitt flickintresse på is ett tag och tänkte att "nu har jag väl ändå blivit normal till slut." Så började jag fantisera om deras syrror eller något annat hemskt istället. Men det fanns alltid en rimlig förklaring som inte innehöll lesbiska inslag.
Man kan förtränga allt och intala sig själv nästan vad som helst, men inte hur länge som helst. I alla fall kunde inte jag det. Nu kan jag titta tillbaka på min högstadietid och le och tänka att det ändå är bra att jag lät allt ta sin tid. Det blev ju bra ändå. Jag hoppas det ska kännas lika bra för de högstadiebrudar som idag sitter och tänker "tänk om jag..."
Det här med tjejsex och dildos
Jag fick frågan på en förfest igår. Egentligen ville jag bara sucka och gå därifrån, men sugen på att diskutera som man alltid är så satt jag kvar och öppnade munnen och började pladdra.
Tror vissa att lesbiska har en annan slags fysik? Att bara för att man är lesbisk så tycker man inte att samma saker är sköna som andra tjejer? Nej, mina vänner. Jag känner att jag måste förklara att lesbiskheten inte sitter i huruvida man tycker att en snopp i muttan är skönt eller inte. Jag tror inte att heterosexualiteten sitter där heller faktiskt. Det finns många heterosexuella tjejer som till exempel tycker att det är skönare att bli slickade. Det gör dem inte automatiskt till lesbiska.
Dildon är därför inte substitut till en man eller en snopp. Den är inte ens ett komplement. Dildon är en leksak. En jävligt skön sådan om du frågar mig. Men den gör mig inte hetero. Jag tänder inte på den. Däremot tänder jag fruktansvärt mycket på flickan som använder den på mig.
Regnbågsnatt
Igår befann jag mig mitt i dimman bland hånglande flator, dansande bögar och glittriga transor. Och massa andra obenämnbara personer. Några igenkännande blickar, några kramar från gamla vänner, några nya bekantskaper. Kändes som att jag gick runt runt runt i ring och träffade nya människor hela kvällen. En social kväll med andra ord. Flickvännen var där någonstans i dimman också. Det kändes som att vi var en liten värld i världen. Alla känner alla mer eller mindre. "Hon har varit tillsammans med mitt ex, vars nuvarande tjej har varit otrogen med ett annat ex till mig som i sin tur har...." Som sagt. Gayvärlden är liten.
Flickvännens blickar brände på min kropp och hennes ögon gav mig löften om en lång euforisk natt. Hennes sätt att röra sig på dansgolvet, hennes sätt att dra fingrarna genom håret, hennes sätt att beställa i baren... Allt allt allt går jag igång på. Jag måste ha fastnat i något slags psykiskt viagrabaserat tankemönster. Allt hon gör får mig att tänka på sex. Hon vet om det också och hon använder sig av det. Några busiga leeden, några långa suktande blickar och hon vet att jag faller pladask och gör vad som helst för henne. Så när kvällen var över bildade vi vår egen lilla prideparad och gav oss iväg för att leta fyllemat och cola. Efter lyckat fyllematsletande gick vi hem och jag såg fram emot det ångade sexet vi skulle ha hela natten. Men... Som allt för ofta så hann vi bara smeka av varandra kläderna så somnade vi.
Varför är man aldrig så kåt som när man är full? Och varför är man alltid för full för att ha bra sex?
Dålig paradox.
Under hennes kjol
Nu ska jag ta tag i tvätten och sortera mina strumpor. Mina strumpor är svåra att sortera eftersom det är omöjligt att avgöra vilka som hör i hop med vilka eftersom alla har olika nyanser av svart. Jag funderar på att uppfinna något slags dataprogram där man märker alla strumpor med ett chip. Så om man hittar den ena strumpan och aktiverar den så ska den andra strumpan automatiskt börja blinka. Det kanske är bra om den piper också i fall den råkar ligga någonstans där man inte kan se den. Eventuellt skulle man kunna koppla samman chipet med en GPS-karta över min lägenhet så att jag kan gå in i datan, aktivera strumpan för att sedan kunna se via GPS:en att den ligger under soffan. Exempelvis. Jag ska fila på den planen, och några andra planer, så har jag det jag gör ikväll.
Flatan kliver ut. Och ut. Och ut.
1. Gruppen "Jag är överraskad och jag står för att jag blev överraskad."
2. Gruppen "Jag blev överraskad, men låtsas vara oberörd fastän jag inte är det."
Det är den senare gruppen jag stör mig på. Än så länge har jag i ärlighetens namn inte mött någon som är helt oberörd och som liknar ett outande med att man lika gärna hade kunnat berätta vilken typ av frukost man föredrar. Jag blir själv överraskad när någon man automatiskt trott varit straight visar sig vara gay. I och för sig handlar min överraskning oftast om entusiasm över ett gemensamt regnbågsförstånd. Men ändå.
Tillbaka till störiga Kategori 2, de intetsägande. Jag tror egentligen inte att de har några problem alls med min läggning. Det är bara det att de är LIVRÄDDA att jag ska tro att de har problem med det. Så de säger "Jaha!" och börjar prata om vädret och ger sig själva en mental klapp på bröstet och tänker "Ja nu var jag duktig som inte visade på något sätt alls att jag blev hysteriskt förvånad. Nu är jag politiskt korrekt och SÅ duktig SÅ."
Nej, då är det roligare med de som säger "Jaha!" och funderar några sekunder och sen faktiskt frågar vad de undrar.
- Har du vetat det länge?
- Hur länge har du och din tjej varit tillsammans?
- Hur många vet om det?
- Hur känns det?
Lesbianism råkar vara ett av mina favoritämnen, liksom att prata om mig själv, så där brukar jag lätt slå två flugor i en smäll. Det är tråkigt att folk inte ska våga uttrycka sina känslor inför något bara för att de tror att jag ska blir sur eller stött. Det är som att de tar för givet att jag ska skämmas lite över min läggning så att jag inte vill prata om den. Men då skulle jag väl inte ha berättat det från första början?
Ny på jobbet
Så satt man långt därinne i garderobsmörkret igen. Ny på jobbet utan ett väletablerat kompiscrew som vet allt om en. Jag är dessutom bebisen där. Yngst och mest oerfaren. Mina regnbågsattribut skulle bli som strössel på kakan. Ni vet, det där som blir lite too much. Det räcker inte att jag redan är mest annorlunda, jag måste självfallet ha en annan läggning också. Och hur kan jag då säga "annan" läggning? Jag vet ju faktiskt inte vad alla på mitt jobb gör hemma i sänghalmen och med vilka. Mina föraningar är dock baserade på att Fem av Fem under dagen har pratat om sin "man" i olika situationer. Sägas bör väl att de alla var kvinnor. Tre av fem har frågat om jag har "någon pojkvän." När jag skakat på huvudet så har de sagt:
- Ja men du hittar nog någon snart, och så lägger de huvudet på sned och tittar på mig som att jag är den sista oköpta kaninungen i djuraffären.
- Troligen inte, sa jag inte, men tänkte. Istället sa jag "kanske det." Och satte mig ner och låtsades skriva ner viktigheter i ett block.
En annan av kollegorna ville promt berätta att jag skulle välja noga vad det är för man jag skaffar barn med. Man får tydligen inte vara för lika och inte för olika. Sen missade jag lite där i mitten, men det gick i stort sett ut på att det var svårt att hitta den där perfekta balansen och att min framtida man säkerligen ändå kommer att vara otrogen. Fint, tänkte jag och fortsatte skriva viktigheter. Då ska jag ha det i åtanke om jag någon dag vaknar upp och känner mig lite heterosexuell.
Regnbågsdjuren
Ett argument som är flitigt använt hos diverse homofober är att "homosexualitet inte är naturligt eftersom djur är heterosexuella." Efter att ha sett mina flickkaniner sätta på varanda på alla möjliga sätt under min uppväxt hade jag väl redan konstaterat att djur inte bryr sig om småsaker som att de inte pippar någon av motsatt kön. För dem verkar det vara själva pippandet som är intressant. Vem vet, det kanske till och med var äkta kanin-kärlek. Lesbiska verkade de iallafall vara.
En dag fick jag och min syster för oss att vi ville ha kaninbebisar. Vi stoppade ner en av flickkaninerna hos en grann machokanin med päls så blank och klor så välpolerade. Han fick nobben direkt. Så kaninflickan fick flytta tillbaka till sin flickkärlek och de började nojsa på en gång. Inga ungar blev det, men jag och syrran var glada ändå. Vi ville också gifta oss med våra tjejkompisar när vi blev stora. Blä för killar som skriker, slåss och är dumma, resonerade vi. Ja, nu vet vi ju alla att jag inte riktigt växte ifrån detta resonemang. Det gjorde däremot syrran.
Min poäng är i alla fall att det verkar som att homosexualitet i allra högsta grad existerar hos djur. Det hade varit mer förvånade om det vore tvärt om. Jag är i alla fall säker på att om jag vore en elefant eller ett lejon skulle jag fortfarande vara kär i elefant- och lejonflickor!
Om att vara spontansexig i långkalsonger
I Norrland råder tumregeln lager-på-lager om man inte vill frysa muttan av sig. Däremot känns dock de sunkiga gamla blå långkalsongerna med hål i grenen inte lika tilldragande när man helt snabbt fått chansen att komma till. I stundens hetta kan det till och med hända att man glömmer bort att man bär lånkisar i stil med mormors gamla mamelucker. Man kanske har den där sexiga glimten i ögonen som förför och förleder henne ända in i sängkammaren. (I alla fall tycker man själv det.) Hon knäpper smidigt upp jeansknappen och drar hastigt av byxorna. (Så hastigt det nu kan gå innan långkalsongerna börjar tjorva sig.) Och sen dyker de upp. Mormorsmameluckorna. Det där lilla sexiga man hade i blicken byts snabbt ut mot en blick som säger "Shit, hoppas hon inte ser dem!" Vilket dock vore ganska otroligt att hon skulle ha missat eftersom hennes huvud är i höjd med det nötta resårbandet som skär in nånstans under naveln. Det enda man kan göra är att snabbt krångla sig ur långkallingarna och hoppas att man har schysta trosor under istället. Sen kan man njuta av att muttan är varm och glad och inte kall och ensam som en tusenårig nedfrusen mammut-mutta.
En flata föds
Varför inte börja med livet i allmänhet? Pratade med en gammal polare från förr för ett tag sedan. Hon frågade hur jag mådde.
-Kärleken blomstrar och jag ska börja jobba i morgon. Det ska bli hur spännande som helst.
Sen hade jag inte mycket mer att tillägga. Ljuva livet hägrar just nu med andra ord. Kanske därför bloggandet har stått stilla. Varför är det lättare att vara kreativ och påhittig när själen lider och plågorna hopar sig? Nej jag har inget svar på det. Istället tänkte jag passa på att avhandla historien om när jag började gilla flickor.
Redan på dagis var jag flickkär. Jag minns fortfarande (med ett leende på läpparna) dagisfröken Sandra med det långa bruna håret. Hon var det vackraste jag sett i hela mitt femåriga liv. Till mamma sa jag att jag skulle gifta mig med Sandra. Jaja, sa mamma förstrött. Tills den dagen när jag pratat om henne hela eftermiddagen och mamma till slut utbrast:
-Men kan du inte gifta dig med Anders eller Olle eller någon av de andra POJKARNA på dagis!?
Ett litet frö av heterosexuell socialisation började gro i mig och jag förstod att det är SÅ det "SKA" vara.
Hona och hanne. Mamma och pappa. Flicka och pojke.
Det dröjde åtta år innan jag funderade på flickor igen. Men det är en annan barndomshistoria.