En ny fas
Nej, jag är inte död. Även om det i många betydelser kan passa ganska bra som metafor ändå. Det senaste året har varit ett speciellt år. Ett år fyllt av hemlighetsmakeri, hopplös förtvivlan, outhärdlig längtan och tveklösa förhoppningar.
A och jag har under ett års tid försökt att bli gravida med hjälp av insemination. Det var inte så lätt som vi trodde. När man är liten tror man att man blir med barn bara man råkar peta på lite sperma. Så funkar det tydligen inte.
I våras kom vi äntligen fram i landstingskön till Umeå Universitetssjukhus där vi gick över till provrörsbefruktning, vilket är några procent större chans än vanlig insemination. (Äggen plockas ut och befruktas i en skål i ett värmeskåp och sätts tillbaka i kroppen efter ett par dagar när man ser att ägget blivit befruktat.)
Och det fungerade! Jag är numera GRAVID. Otroligt mystisk känsla! Jag kräks i snitt två gånger om dagen, och mår ungefär som jag tänker mig att en levande död mår. Är i vecka 14 nu, och de säger att det värsta illamåendet strax går över. Dessvärre tror jag att dom ljuger.
Men allt illamående i världen kan ändå inte ta bort den lyckliga känslan. Det känns verkligen superroligt att vi äntligen kommit ett steg vidare på vägen mot en bebis.
Vi har bloggat om vår resa här: www.regnbagsknytt.wordpress.com
A och jag har under ett års tid försökt att bli gravida med hjälp av insemination. Det var inte så lätt som vi trodde. När man är liten tror man att man blir med barn bara man råkar peta på lite sperma. Så funkar det tydligen inte.
I våras kom vi äntligen fram i landstingskön till Umeå Universitetssjukhus där vi gick över till provrörsbefruktning, vilket är några procent större chans än vanlig insemination. (Äggen plockas ut och befruktas i en skål i ett värmeskåp och sätts tillbaka i kroppen efter ett par dagar när man ser att ägget blivit befruktat.)
Och det fungerade! Jag är numera GRAVID. Otroligt mystisk känsla! Jag kräks i snitt två gånger om dagen, och mår ungefär som jag tänker mig att en levande död mår. Är i vecka 14 nu, och de säger att det värsta illamåendet strax går över. Dessvärre tror jag att dom ljuger.
Men allt illamående i världen kan ändå inte ta bort den lyckliga känslan. Det känns verkligen superroligt att vi äntligen kommit ett steg vidare på vägen mot en bebis.
Vi har bloggat om vår resa här: www.regnbagsknytt.wordpress.com