Spink-bögar och fit-flator
Det är många saker som skiljer bögar* och flator* åt. Inte bara har vi olika kön och dras till olika kön än varandra, vi verkar dessutom ha lite olika kroppsideal. Så verkade det i alla fall på bögfesten jag var på i häromveckan. Där fanns det kanske ett tiotal bögar och alla såg de ut som smala spaghettisar med armar, ben och foundation. Vi flator som var där verkade inte ha hakat på denna spink-trend, utan verkade hellre ha ett mer vältränat eller i alla fall grövre ideal. Vi flator verkar vilja vara biffiga och tränade medan stora muskler inte verkar vara något som bögarna ville flasha med.
Varför var det så nu då? Vissa kanske skulle säga att bögarna vill ha en mer feminin kroppsform och därför trivs med att vara slanka, spinkiga och långa. Flatorna kanske istället vill känna sig mer maskulina och bygger därför en massa muskler som de stolt kan gå runt och biffa sig med. Men det tror inte jag. Kanske i nåt fall, men inte i alla. Jag tror att det handlar om kultur och subkulturer och små lokala trender inom olika grupper. Det är klart, bögarna umgås ju mycket med varandra. De ser upp till varandra och kanske deras världsbild och ideal formas utifrån liknande parametrar. Samma sak med flatorna. Man blir ju som man umgås, som det så fint heter.
Att vara flata med snygga armmuskler är ju otroligt eftertraktansvärt. Dessutom kan jag komma på tusen anledningar till varför tjejer får stora armar. Ett exempel är att eftersom vi själva öppnar alla våra konservburkar då vi inte har någon stark och händig karl* så krävs det ju lite muskler, eller i alla fall hårda nypor. (Jag hade velat skriva att vi byter våra bildäck själva också, men så kom jag på att jag varken har bil eller knappt ens lyckades fylla på spolarvätska i mammas bil sist jag lånade den och det tog slut. Rutan såg ut som en leråker och jag fick stanna vid vägkanten och damma av den.) När man senare kommer till sexbiten så blir armarna mycket använda även då. (Läs mitt inlägg om den nya folkhälsosjukdomen dildoarm exempelvis.)
Och på tal om dildoarm så har jag upptäckt att min högerarm fortfarande är bra mycket större än min vänsterarm. Jag trodde att jag skulle ha tränat upp vänstern vi det här laget, men icke. Om det beror på för mycket dildopippande med höger och inte med vänster, eller om det helt enkelt handlar om felbelastning på gymmet får jag fortsätta fundera på.
* Varning för grova generaliseringar. Så, nu har jag varnat.
Varför var det så nu då? Vissa kanske skulle säga att bögarna vill ha en mer feminin kroppsform och därför trivs med att vara slanka, spinkiga och långa. Flatorna kanske istället vill känna sig mer maskulina och bygger därför en massa muskler som de stolt kan gå runt och biffa sig med. Men det tror inte jag. Kanske i nåt fall, men inte i alla. Jag tror att det handlar om kultur och subkulturer och små lokala trender inom olika grupper. Det är klart, bögarna umgås ju mycket med varandra. De ser upp till varandra och kanske deras världsbild och ideal formas utifrån liknande parametrar. Samma sak med flatorna. Man blir ju som man umgås, som det så fint heter.
Att vara flata med snygga armmuskler är ju otroligt eftertraktansvärt. Dessutom kan jag komma på tusen anledningar till varför tjejer får stora armar. Ett exempel är att eftersom vi själva öppnar alla våra konservburkar då vi inte har någon stark och händig karl* så krävs det ju lite muskler, eller i alla fall hårda nypor. (Jag hade velat skriva att vi byter våra bildäck själva också, men så kom jag på att jag varken har bil eller knappt ens lyckades fylla på spolarvätska i mammas bil sist jag lånade den och det tog slut. Rutan såg ut som en leråker och jag fick stanna vid vägkanten och damma av den.) När man senare kommer till sexbiten så blir armarna mycket använda även då. (Läs mitt inlägg om den nya folkhälsosjukdomen dildoarm exempelvis.)
Och på tal om dildoarm så har jag upptäckt att min högerarm fortfarande är bra mycket större än min vänsterarm. Jag trodde att jag skulle ha tränat upp vänstern vi det här laget, men icke. Om det beror på för mycket dildopippande med höger och inte med vänster, eller om det helt enkelt handlar om felbelastning på gymmet får jag fortsätta fundera på.
* Varning för grova generaliseringar. Så, nu har jag varnat.
Små överraskningar i vardagen
Vad vore väl livet utan alla dessa små överraskande äventyr i livet? Idag har det till exempel hänt tre små överraskningar som gjorde att den här dagen stack ut lite lagom från mänden av alla dagar. Tre sådana där saker som man senare kan komma ihåg och berätta i något roligt sammanhang.
Det började i morse när jag skulle skriva (förhoppningsvis) den sista tentan i hela mitt liv. Det var i marknadsföring och vi fick hålla på från klockan åtta till tre. Men hur lätt är det att tentera en engelsk bok på över niohundra sidor som man knappt har läst när det sitter en brud och gråter i frustration en meter ifrån en. Jag fylldes av en konstig blandning av medlidande och irritation. Jag övervägde att använda mina fiffiga fuskmetoder för att skicka över mina svar till henne, bara för att få tyst på henne så att jag i alla fall skulle få bättre resultat i den senare delen av tentan. Hon slutade gråta till slut i alla fall och jag hoppas att det gick bra för henne. Jag tror säkert det var många som kände samma sak, men inte så många som levde ut det på samma blöta sätt som hon gjorde.
Åtta dataskrivna a4:a senare så kände jag mig nöjd och försökte skriva ut tentan 14.58. Då hände nästa fantastiska överraskning för dagen. Skolan skrivare krånglade inte och jag lyckades fylla i alla fält rätt så att jag inte råkade kasta bort mina utskriftmarkeringar, få slut på dom, för att sedan behöva jaga en bankomat för att ta ut cash för att sedan kunna leta reda på Kerstin i receptionen för att fylla på markeringar för att sedan göra samma misstag igen. Men det fungerade alltså och jag hann lämna in min tenta precis 15.00.
Nästa överraskning inträffade när jag och sambon hade varit och tränat och skulle gå hem. Helt plötsligt fungerade inte portkod-dosan så jag och sambon blev stående som två förvånade fårskallar, som började fundera på om det kanske inte är så smart att alltid prioritera bort att gå på de där himla föreningsmötena. Vi fick i alla fall en bra anledning att ringa eniro och fråga efter numret till vår svartrockargranne som vi bara sagt några få hej till. Det visade sig att han var jättetrevlig! Det kanske är så här man raggar nya kompisar?
Egentligen finns en överraskning nummer fyra också, det är en grön och luden historia som förklarar en del skumma lukter som jag känt från kylskåpet, men jag låter historien ta slut där.
Det började i morse när jag skulle skriva (förhoppningsvis) den sista tentan i hela mitt liv. Det var i marknadsföring och vi fick hålla på från klockan åtta till tre. Men hur lätt är det att tentera en engelsk bok på över niohundra sidor som man knappt har läst när det sitter en brud och gråter i frustration en meter ifrån en. Jag fylldes av en konstig blandning av medlidande och irritation. Jag övervägde att använda mina fiffiga fuskmetoder för att skicka över mina svar till henne, bara för att få tyst på henne så att jag i alla fall skulle få bättre resultat i den senare delen av tentan. Hon slutade gråta till slut i alla fall och jag hoppas att det gick bra för henne. Jag tror säkert det var många som kände samma sak, men inte så många som levde ut det på samma blöta sätt som hon gjorde.
Åtta dataskrivna a4:a senare så kände jag mig nöjd och försökte skriva ut tentan 14.58. Då hände nästa fantastiska överraskning för dagen. Skolan skrivare krånglade inte och jag lyckades fylla i alla fält rätt så att jag inte råkade kasta bort mina utskriftmarkeringar, få slut på dom, för att sedan behöva jaga en bankomat för att ta ut cash för att sedan kunna leta reda på Kerstin i receptionen för att fylla på markeringar för att sedan göra samma misstag igen. Men det fungerade alltså och jag hann lämna in min tenta precis 15.00.
Nästa överraskning inträffade när jag och sambon hade varit och tränat och skulle gå hem. Helt plötsligt fungerade inte portkod-dosan så jag och sambon blev stående som två förvånade fårskallar, som började fundera på om det kanske inte är så smart att alltid prioritera bort att gå på de där himla föreningsmötena. Vi fick i alla fall en bra anledning att ringa eniro och fråga efter numret till vår svartrockargranne som vi bara sagt några få hej till. Det visade sig att han var jättetrevlig! Det kanske är så här man raggar nya kompisar?
Egentligen finns en överraskning nummer fyra också, det är en grön och luden historia som förklarar en del skumma lukter som jag känt från kylskåpet, men jag låter historien ta slut där.
Varför jag inte kan jobba hemifrån
Mitt jobb är ganska fritt. Jag bestämmer mina egna arbetstider i ganska stor utsträckning och jag är inte bunden till mitt kontor, utan klarar mig lika bra med laptopen hemma. Eftersom jag pluggar samtidigt är det ganska skönt att kunna sitta hemma en eftermiddag och göra lite av varje, samtidigt som man hinner vara hemma mer och inte behöver ha dåligt samvete över att bara vara i skolan eller bara på arbetet hela tiden.
TRODDE NI JA.
Jag har testat flera gånger, men att arbeta hemifrån fungerar inte för mig. Det finns några olika anledningar till det - anledningar som man säkert skulle kunna ha överseende med om de kom i små doser, men tillsammans skapar alla dessa hinder en oerhört distraherande och ogynnsam arbetsmiljö.
Hur kreativ skulle du egentligen kunna vara om du led av följande störande moment i ditt hem?
Nummer 1: Den allt för intressanta TV:n
Jag har sett alldeles för många avsnitt av TV-shop och ordleksprogram för att kunna hävda att jag ens klarar att stänga av de mest ointressanta programmen.
Nummer 2: Katter som kräks på olämpliga ställen
Tänk dig att du har två katter som kräks på allt. Allt ifrån vardagsrumsmattor, hårtorkar och viktiga papper. Skulle du vilja sprida viktigheter omkring dig i en sån miljö?
Nummer 3: En sambo som kräver uppmärksamhet
Tänk dig att du försöker att sammanställa ett viktigt dokument om diverse marknadsföringsstrategier eller någon form av researcharbete när du samtidigt har en liten sambo i knät som klamrat sig fast, nynnar ljudligt till låtar som Bjällerklang medan hon nyper dig i tuttarna i takt till nynnandet.
Skulle du kunna fokusera?
Det är tur att jag bor så nära både skolan och jobbet.
TRODDE NI JA.
Jag har testat flera gånger, men att arbeta hemifrån fungerar inte för mig. Det finns några olika anledningar till det - anledningar som man säkert skulle kunna ha överseende med om de kom i små doser, men tillsammans skapar alla dessa hinder en oerhört distraherande och ogynnsam arbetsmiljö.
Hur kreativ skulle du egentligen kunna vara om du led av följande störande moment i ditt hem?
Nummer 1: Den allt för intressanta TV:n
Jag har sett alldeles för många avsnitt av TV-shop och ordleksprogram för att kunna hävda att jag ens klarar att stänga av de mest ointressanta programmen.
Nummer 2: Katter som kräks på olämpliga ställen
Tänk dig att du har två katter som kräks på allt. Allt ifrån vardagsrumsmattor, hårtorkar och viktiga papper. Skulle du vilja sprida viktigheter omkring dig i en sån miljö?
Nummer 3: En sambo som kräver uppmärksamhet
Tänk dig att du försöker att sammanställa ett viktigt dokument om diverse marknadsföringsstrategier eller någon form av researcharbete när du samtidigt har en liten sambo i knät som klamrat sig fast, nynnar ljudligt till låtar som Bjällerklang medan hon nyper dig i tuttarna i takt till nynnandet.
Skulle du kunna fokusera?
Det är tur att jag bor så nära både skolan och jobbet.
Kan man ragga kompisar?
Ju äldre man blir desto svårare är det att skaffa sig nya kompisar. Eller är det bara det att uttycket kompisar istället byts ut mot att man som vuxen skapar kontakter? Men jag vill inte ha kontakter, jag vill ha polare. Såna som man vuxit upp med eller gått i skolan med eller som man träffat i andra sammanhang och som man kan hänga med och prata om viktiga saker med.
De kompisar jag har nu är helt underbara och det svider i mitt lilla hjärta att de snart ska flytta härifrån utan mig. Nu slutar ju plugget, vilket kommer innebära att alla flyttar tillbaka till sina töntiga hemstäder. VARFÖR undrar jag? Det är ju superkul att bo i en norrländsk liten stad, som i och för sig inte har några roliga jobb, något vettigt att göra på fritiden och människor som bara glor och nästan inte pratar, men FÖRUTOM det? Det finns ju säkert jättemånga fördelar, bara det att jag inte kommer på några nu. Så jag byter helt enkelt ämne.
Min poäng är i alla fall att jag har ÅNGEST över att bli ensam och kvarlämnad här uppe medan alla de andra flyttar iväg. Bästa killpolaren kanske bli kvar ett tag, det hoppas jag. Men en vacker dag kanske han också tar sitt pick och pack och törs flyga ut ur mammas fågelbo och klarar sig utan hemlagad lasagne-matlådor. Det får bara inte hända.
När man inte pluggar längre och man jobbar på ett jobb med högre medelålder än sin skostorlek har man liksom inga direkt strategiska utgångslägen för att hitta nya polare. Man kan ju inte ragga upp någon på Hemköp som man tror skulle bli en bra polare. Hur skulle det se ut?
− Hej, jag ser att du också ska handla ekologiska bananer, vi kanske har mycket gemensamt. Vad sägs om att se på TV på lördag?
Och även om personen säger ja, tror den säkert bara att jag vill pippa. Men om man redan är extremt nöjd med sin partner, men man bara vill ha någon att dela sina ekologiska värderingar angående bananodling med?
Två tjejpolare var ute i lördags och hittade en tjej som de absolut ville bli kompis med för att hon verkade så cool. De hängde efter henne hela kvällen och försökte vara sociala. Typ som man gör på Sims. Jag var själv inte där, så jag vet inte hur det gick. Men enligt säkra källor föredrog hon de kompisar som hon redan hade och som hon gick dit med.*
Nu ska jag gå till Hemköp. Jag blev så sugen på grillad banan och choklad.
* Detta är en efterkonstruering som jag blivit ombedd (läs: tvingad) att lägga till:
De fick i alla fall till slut hennes nummer.
De kompisar jag har nu är helt underbara och det svider i mitt lilla hjärta att de snart ska flytta härifrån utan mig. Nu slutar ju plugget, vilket kommer innebära att alla flyttar tillbaka till sina töntiga hemstäder. VARFÖR undrar jag? Det är ju superkul att bo i en norrländsk liten stad, som i och för sig inte har några roliga jobb, något vettigt att göra på fritiden och människor som bara glor och nästan inte pratar, men FÖRUTOM det? Det finns ju säkert jättemånga fördelar, bara det att jag inte kommer på några nu. Så jag byter helt enkelt ämne.
Min poäng är i alla fall att jag har ÅNGEST över att bli ensam och kvarlämnad här uppe medan alla de andra flyttar iväg. Bästa killpolaren kanske bli kvar ett tag, det hoppas jag. Men en vacker dag kanske han också tar sitt pick och pack och törs flyga ut ur mammas fågelbo och klarar sig utan hemlagad lasagne-matlådor. Det får bara inte hända.
När man inte pluggar längre och man jobbar på ett jobb med högre medelålder än sin skostorlek har man liksom inga direkt strategiska utgångslägen för att hitta nya polare. Man kan ju inte ragga upp någon på Hemköp som man tror skulle bli en bra polare. Hur skulle det se ut?
− Hej, jag ser att du också ska handla ekologiska bananer, vi kanske har mycket gemensamt. Vad sägs om att se på TV på lördag?
Och även om personen säger ja, tror den säkert bara att jag vill pippa. Men om man redan är extremt nöjd med sin partner, men man bara vill ha någon att dela sina ekologiska värderingar angående bananodling med?
Två tjejpolare var ute i lördags och hittade en tjej som de absolut ville bli kompis med för att hon verkade så cool. De hängde efter henne hela kvällen och försökte vara sociala. Typ som man gör på Sims. Jag var själv inte där, så jag vet inte hur det gick. Men enligt säkra källor föredrog hon de kompisar som hon redan hade och som hon gick dit med.*
Nu ska jag gå till Hemköp. Jag blev så sugen på grillad banan och choklad.
* Detta är en efterkonstruering som jag blivit ombedd (läs: tvingad) att lägga till:
De fick i alla fall till slut hennes nummer.
Den blomstertid nu kommer
Igår började den sista kursen i min utbildning. När den är klar och jag förhoppningsvis står där med ett godkänt betyg i min hand är jag officiellt en universitetsutbildad informatör/kommunikatör. Är det inte häftigt så säg. Den sista kursen är marknadskommunikation och egentligen har jag redan läst den en gång, men fick hoppa av eftersom jag fick ett jobberbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Så det känns lagom skönt att avsluta med en kurs på A-nivå som man redan i princip har läst. Föreläsaren är en gammal avdankad pop-ikon från tidigt nittiotal som började kursen med att visa bilder från sin karriär där han bland annat låg etta i Japan före Mariah Carey. Längtar han tillbaka till det glada nittiotalet måntro? Istället fick han bli en helylle kommunikationsföreläsare på ett norrländskt universitet. Men det är väl inte fy skam det heller. Det mest intressanta på hela föreläsningen och det som hjälpte mig att hålla mig vaken var dock inte den avdankade pop-läraren, utan bästa killpolaren som tryckte för hårt med sin stiftpenna så att stiftet träffade honom i ögat.
Förutom den här heltidskursen läser jag en annan kurs på halvfart och utöver det så jobbar jag ju halvtid åt en gymnasieskola, plus att jag sitter med i en marknadsföringsgrupp för den kommunala skolan och sen så har jag ju glasögonbutiken vissa helger. Dock ganska sällan. Sen har bästa killpolaren och jag ett jättespännande jobbprojekt på gång som jag verkligen är taggad på. Och sen så har jag ett annat litet sidoprojekt som har med RFSL att göra, men det har inte riktigt startat ännu. Så jag har det jag gör just nu.
Den femte juni kommer därför att kännas som en oerhört konstig avslutningsdag eftersom det är dagen då i princip allt som jag definierar som min vardag tar slut. Jag avslutar mina två kurser och tar examen, plus att vi har skolavslutning på jobbet och jag vet inte om jag ska jobba kvar till hösten. Jag är rädd att jag därför kommer att vakna fredagen den 6 juni och undra vart mitt liv tog vägen. Jag kommer klättra på väggarna redan innan frukost. Något sommarjobb har jag knappt heller, förutom fyra veckor hos optikern. Om någon har lust att anställa en nyexad informatör/kommunikatör/PR-konsult/copywriter/kaffehämtare så hör av er.
Den blomstertid nu verkligen kommer och det känns i hela kroppen. Förutom att näsan kliar och ögonen rinner och jag överdoserar allergimedicin så infinner sig ett härligt vårigt pirr som vittnar om att vårsolen sakta tinar upp en inifrån och gör en lycklig från tårna ända till det översta spretet i frisyren.
Förutom den här heltidskursen läser jag en annan kurs på halvfart och utöver det så jobbar jag ju halvtid åt en gymnasieskola, plus att jag sitter med i en marknadsföringsgrupp för den kommunala skolan och sen så har jag ju glasögonbutiken vissa helger. Dock ganska sällan. Sen har bästa killpolaren och jag ett jättespännande jobbprojekt på gång som jag verkligen är taggad på. Och sen så har jag ett annat litet sidoprojekt som har med RFSL att göra, men det har inte riktigt startat ännu. Så jag har det jag gör just nu.
Den femte juni kommer därför att kännas som en oerhört konstig avslutningsdag eftersom det är dagen då i princip allt som jag definierar som min vardag tar slut. Jag avslutar mina två kurser och tar examen, plus att vi har skolavslutning på jobbet och jag vet inte om jag ska jobba kvar till hösten. Jag är rädd att jag därför kommer att vakna fredagen den 6 juni och undra vart mitt liv tog vägen. Jag kommer klättra på väggarna redan innan frukost. Något sommarjobb har jag knappt heller, förutom fyra veckor hos optikern. Om någon har lust att anställa en nyexad informatör/kommunikatör/PR-konsult/copywriter/kaffehämtare så hör av er.
Den blomstertid nu verkligen kommer och det känns i hela kroppen. Förutom att näsan kliar och ögonen rinner och jag överdoserar allergimedicin så infinner sig ett härligt vårigt pirr som vittnar om att vårsolen sakta tinar upp en inifrån och gör en lycklig från tårna ända till det översta spretet i frisyren.