Lesbisk attack-chockering
Idag har jag skrivit en intervju, varit med på fyra fotograferingar, suttit med som kommunikatör i en projektgrupp, layoutat en affisch, blivit plåtad själv, och lagat huvudet på ett plastskelett i naturlig storlek. Jag älskar mitt jobb!
Men jag är nog fortfarande så pass okänd på jobbet att folk ännu inte riktigt börjat viska om min sexuella läggning. Jag har än så länge inte fått några menande blickar när andra antagit att min "sambo" refereras till som en "han". Den senaste veckan har jag nickat och skjutit av några leenden när mina nya arbetskamrater undrar över saker som om jag och min "kille" kommer i från stan eller om "han" och jag bor ihop. Det är ganska lurigt att prata om någon utan att någonsin behöva använda ett personligt pronomen!
Till saken hör att jag inte direkt är någon som drar upp mitt privatliv och berättar att jag har sambo över huvud taget det första jag gör när jag träffar en ny människa. Men det verkar vara en väldigt viktig fråga för trevliga och nyfikna små tanter som mer än gärna berättar om sina karlar, katter, barnbarn och barnbarns husdjur. Jag känner inte att jag behöver berätta att jag är gay. Men samtidigt tänker jag ju inte dölja att jag är sambo med en tjej. Det är ju mitt liv, och det är jag stolt över. Men att berätta bara för berättandets skull är ju lite fånigt. Dessutom är det roligare att vänta in ett bättre läge för attack-chockeringen!
Haha, det är ju rätt kul att alla verkar utgå ifrån att man är hetero. Jag gör dock inte det, fast det kan ju bero på att jag själv är gay. Och så har jag ju en tendens att bli aständ på homon, oavsett om det är killar eller tjejer. Klurigt det där med killarna. Vad är meningen med att tända på bögar liksom? Haha..
HAHA.. varför är jag inte förvånad, attack-chockeringen är det roligaste juh haha. Du är så bra på lägga fram det! Fan va kul att du trivs vännen du förtjänar det med tanke på skitgöran på förra jobbet! Ses i imorgon. Kram
Jag brukar tycka att det skönaste är att bara säga det i förbifarten och på det sättet inte göra nåt drama av det utan visa att det bara är en del av livet och ingen stor grej. Det kan vara ganska skönt att inte vänta på tappade hakor och tissel och tassel. Men det är förstås olika det där, om det inte känns relevant ska man naturligtvis inte ta upp det för sakens skull. Som du säger är det ju dock så att om man inte får prata om sin partner så är det ju en väldigt stor del man inte kan prata om. När de andra pratar om vad de gjort i helgen, vad de ska göra ikväll, vad de gjort på semestern, osv. Det enda som blir kvar att prata om är i princip vädret, och hur kul blir det i längden? På jobbet är heteronormativiteten i sitt esse.