Lite trevlighet skadar aldrig

Det här är ett klagande inlägg om bittra kärringar inom sjukvården. (Dagens inlägg har inget med min lesbiskhet att göra för ovanlighetens skull.)

Jag har legat hemma med feber och världens dunderförkylning i en vecka. (Influensa?) I helgen mådde jag riktigt dåligt så jag (eller egentligen min sambo) bestämde att jag skulle ringa vårdcentralen det första jag gjorde måndag morgon. Så det gjorde jag. Men nu är det ju så att det troligen är lättare att komma fram i direktsändning till Bingolotto än att lyckas komma fram till den jävla vårdcentralen. När jag äntligen lyckades pricka in så att jag fick hamna i kösystemet var klockan redan kvart i nio. Väntade i telefonkön i ungefär en kvart tills vårdcentralen äntligen svarade. Jag berättade om mina symptom och att jag tror att jag har halsfluss och att jag knappt kan svälja.

Klagomål nummer ett:
Hon börjar diskutera om huruvida jag överhuvudtaget ska få gå till deras vårdcentral eftersom jag bor i stan numera. (Jag har inte bytt vårdcentral sen jag flyttade.) Jag säger att jag måste gå på den jag redan haft eftersom min journal finns där. Om jag ska gå i stan så behöver jag byta vårdcentral först och det tar ju några dagar. Minst. Och jag är sjuk NU. Kärringen blir ännu surare och byter strategi.

Klagomål nummer två:
"Ja men det finns ändå ingen tid idag."
Men fel att säga det redan från början då? Och fel att ändå vara lite trevlig och säga "Tyvärr, vi har fullt idag, jag är ledsen!" Nej istället sa hon att jag borde ha ringt tidigare om jag nu var så sjuk. (Jag som ringt sedan 07.57 ungefär en gång i minuten.) Det lät som att hon ville säga åt mig att skylla mig själv och sedan skratta rått.

Jag la på och funderade över om jag hade varit otrevlig på något sätt, eller om jag retat upp henne på något sätt som jag inte själv märkt. Jag ringde mamma och hon sa att den där kärringen är dum i huvudet. Då kändes det bättre. Mamma sa att jag skulle ringa till läkarjouren på sjukhuset om det inte blev bättre. De öppnade efter klockan sju, så jag och sambon åkte dit eftersom mitt tillstånd var lika halsflussigt. Där satt halva våran stads befolkningen och hostade influensa. (Var man inte redan sjuk när man klev in där kommer man garanterat att bli det.) Efter tre timmars kö fick jag äntligen komma in. (Ingen tidsbokning, därför kötiden är så lång.) Alla små kids som spydde fick gå före i kön, av ganska självklara anledningar. Jag funderade därför på att börja spy också, rent strategimässigt.

Klagomål nummer tre:
Eftersom köandet tog så lång tid var det många av patienterna som blev väldigt otåliga. Personalen jobbade väl så gott de kunde antar jag. När det så väl var dags för min tur så ropade de upp mitt och en gubbes namn. När vi väl kommer in så skäller kärringen ut oss för att "folk inte kan fatta att man faktiskt måste vänta!" Jag och gubben kollade på varandra som för att säga "Ehh, vad har vi gjort?" Jag förstår att det är jobbigt att vara personal när det är så mycket att göra, men skäll inte på de som inte ens har klagat!

Klagomål nummer fyra:
Så fick jag träffa läkaren. En velig man som knappt sa någonting alls. Jag berättade att jag hade ont i halsen och att jag trodde att det var halsfluss. Jag berättade att jag haft det innan så att jag är rädd att det är det igen.

- Ja men då går jag och skriver ut penicillin, tål du det?
- Eh ja, det gör jag. Men ska du inte lysa i halsen?
- Jo okej. (Lyste i halsen och hmm:ade lite.) Ja egentligen ser det inte ut som halsfluss, men om du är så säker och har haft det förut så. (Börjar gå för att hämta penicillinrecept.)
- Men det var tre år sedan. Alltså jag vill ju inte äta penicillin om det inte är halsfluss. Ska man inte ta ett halsprov??
- Jo, det kan man ju göra. Men du lät ju så säker.

Han gjorde ett halsprov och det var INTE halsfluss. Så jag fick inget penicillin. (Vilket var bra, för mitt immunförsvar blir sabbat i upp till ett år efter en penicillinkur. Därför är jag jävligt glad att jag inte fick en i onödan.)
Istället så hade han ju ingen aning om vad det kunde vara så han sa åt mig att gå hem och vila.

Jag kom hem vid elva, trehundra spänn + en taxiresa fattigare med insikten om att jag fortfarande inte visste vad det var för fel, men att det inte var halsfluss. Jag vet inte riktigt om det var värt det.

Kommentarer
Postat av: Saga

Det är värdelöst med vårdpersonal som inte tar en på allvar!

Förresten, om du fortfarande har problem med svimningsattacker kan det här kanske vara nåt att forska vidare i: http://www.expressen.se/nyheter/1.1043832/lindas-yrsel-var-hjartfel

2008-02-12 @ 23:36:16
Postat av: Anonym

jag väntade mig att ett tidigt klagomål från vårdcentarlen skulle vara :
"Har du ont så att du inte kan svälja: Ta en värktablett" (eller är det zoon man ska ta om man vet var man har ont..hm..)

nästa klagomål brukar lyda:
"Det kan ju vara så att du inte är så sjuk som du säger." Här kan även frågan om man är hypokondriker komma in i bilden.. av erfarenhet så är det bäst att säga att man är det.. typ..även om det var fem år sedan du ringde vårdcetralen senast.. då kan de fundera på om det finns tid denna vecka (du behöver inte vänta och se om det går över..)

Sedan berättar de så snällt att en röd/vit hals även kan orsakas av virus och att penicilin inte biter på virus, här har jag alltid god lust att börja diskutera hur detta kan komma sig, vad som kemiskt händer med bakterierna eftersom jag råkar vara kemist och närmare bestämt biomedicinsk sådan..

men på min utbilding fick vi aldrig lära oss något om att analysera om proverna innehöll bakterier via telefon...

2008-02-14 @ 20:37:02
Postat av: Jenny

Intressant att man får diagnostisera sig själv nu för tiden. Vad har vi läkare till egentligen? Fast det är klart, någon ska väl skriva ut medicinen för behandling av de sjukdomar vi själva bedömer oss ha. En dröm för hypokondriker.
Roligt inlägg. =)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback