Ett stycke regnig Gatufest, tack


Sundsvall Pride var kul, men jag skuttade istället ut på området för att kolla in The Ark som uppträdde på stora scenen. Ola var grym som han oftast brukar vara enligt min mening. Han ropade "Sundsvall!" varje gång han tyckte att publiken var för tyst. Vi beräknade antalet utrop till 35, så antingen var publiken väldigt tråkig och behövde livas upp, eller så behövde Ola hela tiden upprepa ordet Sundsvall för att det inte skulle försvinna från närminnet. Vad vet jag. Det hade varit pinsamt om han helt plötsligt ropat Östersund eller något. Sekundärskam på hög nivå.

Den bästa festivaldagen var fredagen, ösregn och kyla till trots. Var på förfest där vi alla var snygga för att två meter ut i regnet se ut som ett gäng nybadade afghanhundar − med geggiga skor. Eftersom jag inte direkt är känd för att planera så hade jag naturligtvis inget paraply. Inga turkosa stövlar heller, som fröken F. Jag hade mina bruna, trasiga pumadojjor som drar åt sig fukt lika snabbt som Svamp-Bob Fyrkant.

Jag trodde att jag hatade regn. Men det visade sig att den ljuva känslan som infann sig i det stora publikhavet ifrån ljudet av Sahara Hotnights och neonljuset som då och då glänste till i blicken skapade en oerhörd lycklig och harmonisk känsla i bröstet. Trots att regnet rann nerför kinderna och suddade bort alla spår av snygghet.

Ju blötare och kallare fötterna blev desto varmare blev jag inombords. Det visade sig också att bruden som stod framför mig och hoppade omkring så mycket var min syrra så vi började hoppa runt tillsammans istället. Min syrra är bra. Hon är en sån som vaktar utanför bajjamajjan med sitt liv eftersom hon vet att jag är för full för att låsa ordentligt.

När jag tänker efter så var de inte så mycket Sahara Hotnights, eller musiken, eller ljuset eller regnet. Det var stämningen.

Gatufest. Polare. Alkoholrus. Eufori.

image7

Kommentarer
Postat av: Ylva

Me like Ola Salo! :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback