Femmelicious

Jag är ifrån en medelstor svensk stad som är belägen i de norrländska skogarna. Homosexualitet finns, men syns inte så mycket. Det är alltså inte dreadlock-flatornas högborg Umeå vi pratar om. Vi, precis som alla andra, upplevde olika trender som kom och gick. Tamagochin och Spice Girls är två mindre revolutionerande exempel. Sen kom Fucking Åmål-eran och kastade omkull oss och spred regnbågsglitter över alla våra medvetanden. Under denna tidsepok var jag en trotsig högstadieelev som tyckte att det här med lesbiska, det är ju rätt coolt. Det var okej att tycka så, eftersom alla andra också tyckte att Agnes och Elin var de ballaste brudarna sedan Charlies Angels, första versionen. (Märk väl!)

Den lesbiska eran lade sig tillslut för de flesta och något nytt hippt fenomen blev det coolaste på tapeten. Jag minns inte riktigt vad det var, men det var säkert något som är jämförbart med svart kjol utanpå polyesterbrallor eller pastellfärgade utsvängda stretchjeans. Trender kommer och går.

Själv kunde jag dock inte riktigt lägga Fucking Åmål-eran på hyllan. Istället valde jag att snöa in på lesbiskheten helt på egen hand och i tysthet. Det fanns något mer där. Något mer än beundran för en bra film. Att jag själv skulle kunna vara "sån" fanns inte på min världskarta däremot. Jag tyckte bara att det var kul att exempelvis läsa om ANDRA människor som var flator, som inte var HETERO som jag. Allt i största hemlighet förstås. Och självklart bara för att jag tyckte att det var intressant i rent allmänbildningssyfte.

Jag resonerade så att vissa kanske gillar katter och tycker om att läsa om katter och att vara med på kattsidor. Andra kanske gillar No Doubt och vill vara med i No Doubts fanclub. Ingen vill ju BLI vare sig en katt eller Gwen Stefani bara för att de är INTRESSERADE. Själv gillade jag alltså att läsa om och prata med lesbiska på nätet. Men det behövde ju absolut inte betyda att jag själv skulle vara något sånt, tyckte jag. Och tjejen som gick i parallellklassen och var den vackraste som fanns och väckte fjärilar i min mage, hon var bara en sån som jag ville bli KOMPIS med. Jag trodde absolut inte att jag kunde tända på tjejer, eller ännu mindra ha tjejsex. Nä, boys were the way to go, tänkte jag. Även om jag inte blev så kåt på dem heller.

I efterhand verkar allt så onödigt. Tänk vilken tid och enegri jag har lagt ner på att intala mig själv att jag var straight och inget annat. Tid och energi som jag egentligen hade kunnat lägga på att gå ut i verkligheten och utforska området. Men det är väl så där det kan fungera. Varje gång jag blev ihop med nån snubbe så la jag mitt flickintresse  på is ett tag och tänkte att "nu har jag väl ändå blivit normal till slut." Så började jag fantisera om deras syrror eller något annat hemskt istället. Men det fanns alltid en rimlig förklaring som inte innehöll lesbiska inslag.

Man kan förtränga allt och intala sig själv nästan vad som helst, men inte hur länge som helst. I alla fall kunde inte jag det. Nu kan jag titta tillbaka på min högstadietid och le och tänka att det ändå är bra att jag lät allt ta sin tid. Det blev ju bra ändå. Jag hoppas det ska kännas lika bra för de högstadiebrudar som idag sitter och tänker "tänk om jag..."