Femmelicious

Jag var fjorton år och min högstadievärld kantades av stormande känslor, rebelliska uppror, dramatiska kärlekar och en ständig strävan mot att vara självständig och originell. Jag var som vilken annan fjortis som helst alltså.

Jag var duktig i skolan, fast jag inte pluggade så mycket. Jag gick oftast till lektionerna och jag fick bra betyg. (De flesta av mina bättre betyg snikade jag till mig genom min egenhet att låta som om att jag vet vad jag pratar om när jag egentligen inte har någon aning.)

Hon spelade basket, struntade i skolan, satt längst bak i klassrummet och rökte på rasterna. Jag kände henne inte, men jag ville vara som henne, vara nära henne, lära känna henne, få veta allt om henne. Hon var min första olyckliga kärlek. (Ja, jag har hunnit med några fler vid det här laget.) Hon bytte killar lika ofta som jag bytte frisyr, (vilket kunde bli ganska ofta i och med en ständig strävan efter att hitta mig själv.) Jag antog därför att hon var förhållandevis heterosexuell och därför lät jag mig själv slippa ett liv av mobbing och misär genom att låtsas gilla killar som alla normala tjejer.

Vi slutade nian och jag träffade henne endast en gång efter det. Det var på bussen på väg ut i ingenstans och en alkis satt och systematiskt trakasserade oss. Det blev okej att prata då, eftersom vi plötsligt fått en bitter alkis som gemensamt problem.

På sex år har jag alltså sett henne en gång. Trots att vi förmodligen bott i samma stad större delen av tiden. (Och jag som oftast tycker att världen är för liten.)

Men så igår.

Jag och vackra A var på lunchdate och jag satt och koncentrerade mig för fullt på att inte smeka henne för mycket på benet när Basketbruden från högstadiet plötsligt trippar in. Vi fick ögonkontakt och jag höll på att sätta oliven jag inte beställt i halsen av chocken. Under två sekunder passerade högstadiet i revy och jag kände hur liten och skamsen jag blev där i soffan.

De två sekunderna passerade ganska fort (för att vara två väldigt långa sekunder) och jag skrattade reflekterande åt mig själv inombords. Det kändes verkligen som en evighet sen, tänkte jag. Det är så mycket som är förändrat sedan den tiden. Jag själv är så väldigt förändrad. Hon var också förändrad. Hon var inte alls lika vacker som i högstadiet. Det var till och med så pass att jag tyckte att jag själv gått om henne på snygghetsbarometern. Hon var kortare nu (eller är det månne så att det är jag som vuxit?) och ögonen brann inte längre av tonårstrots och individualisthunger. Hon hade blivit vuxen, och jag med. Men det var ändå en smula intressant att låta minnet av en gammal verklighet ta form i tanken. Intressant för att man inser hur mycket man hunnit med sen dess och hur många bättre kärlekar man funnit allt eftersom tiden passerat.

Sen gjorde det ju ingenting att jag hade en ovanligt bra hårdag och en otroligt sexig brud bredvid mig som satt och gav mig heta blickar som ingen annan. Det är alltid skönt att visa att man är snygg, frisk och lycklig när man träffar på en misslyckad gammal kärleksdemon.