En lycklig bloggare är en tråkig bloggare?

Just lämnat Vackra A på bussen mot Stockholm. Hon ska hälsa på en kompis som bor i samma lilla förort som jag bodde i när jag bodde i Stockholm. Folk lämnade in sitt bagage, kramade sina nära och kära, klev i och ur bussen och packade och lastade för fullt. Jag är inte en sån som brukar hångla offentligt, inte ens när jag dejtade killar. Men vi kunde inte låta bli så vi pussade loss på varandra helt utan censur. Det var inte så många som glodde. Bara en halvfull dubbelbuss, men vad gör det. Vi bjuder på lite lesbisk live show. Hon ska bara vara borta över helgen, men jag saknar henne som fan redan.

Nu får jag tampas med min rastlöshet och istället drömma mig bort i hennes vackra leenden och glittrande ögon, hennes inre lugn och tysta styrka som inte behöver hävdas utan finns under huden, i blicken och i rösten, lukten av hennes nytvättade hår och känslan av att stryka henne över magen.  

Jag har funderat på en grej. Varför är jag alltid fyndigare och mer intressant som person när jag är bitter och cynisk? Just nu skulle jag bara vilja skriva om rosa moln, stora blå ögon och världens sexigaste magtatuering.

Nej, om man skulle ta tag i sitt liv, dammsuga bilen och gå ut i solen kanske. Ja, eller jobba.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback